Under en konferens i början av 2000-talet yttrades: ”Det var det dummaste jag har hört av en forskare!” Den som blev så provocerad var Anita Trogen, dåvarande jämställdhetsansvarig på Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF. På denna föregångare till Svenskt Näringsliv ville man inte höra talas om att kollektiva handlingar bland arbetare, kort sagt strejker, kunde vara en effektiv strategi för att höja kvinnors löner. Den som stod för provokationen var Susanne Fransson, docent i rättsvetenskap och lektor vid institutionen för socialt arbete vid Göteborgs Universitet. Hon har nyligen bidragit till Medlingsinstitutets antologi Nio perspektiv på jämställdhet – en antologi om kvinnors och mäns löner. I kapitlet ”Kvinnors strejker – en väg till rättvisa och jämställda löner” skriver hon att de två ord som återkommer i samband med kvinnors kollektiva handlingar på arbetsmarknaden är ”synliggörande” och ”människovärde”. Att lägga fram kvinnors arbete i ljuset. Och att städerskor, undersköterskor och deras kamrater ska ha en värdig lön som går att leva på och dessutom rimliga arbetsförhållanden.
Hur har kvinnors strejker utvecklats i Sverige de senaste hundra åren?
– Under de första 30–40 åren av 1900-talet handlade det i hög grad om att strejkerna fungerade medvetandegörande och för att organisera kvinnor. Det var många gånger spontana aktioner och protester som sedan ledde till att man gick med i fackliga organisationer eller bildade egna. I dag är det ju särskilt facken inom offentlig sektor som är kvinnodominerade och nu vågar de ta strid för att det finns en stark facklig organisation bakom. Men också för att det finns en medvetenhet.
– Det som är genomgående under hela den här perioden och som kanske kan kännas lite ledsamt är att det fortfarande handlar om att synliggöra kvinnors arbete och värdet av det.
Finns det några händelser som är särskilt värda att nämna?
– Städerskestrejkerna på 1970-talet kan verkligen kallas för en milstolpe. Städerskor hade överhuvudtaget inte strejkat kollektivt tidigare. Det var vilda strejker utan fackligt stöd och är verkligen något man borde ha skrivit mer om.
– De senaste åren är det ju Kommunal och Vårdförbundet som har stått för de stora strejkerna. Skulle antalet strejkande personer räknas skulle man nästan kunna säga att män inte strejkar längre – rent siffermässigt är det en väldigt hög andel kvinnor som har gått ut i strejk de senaste tjugo åren.
Skiljer sig mäns och kvinnors strejker åt på något sätt?
– Den stora skillnaden jag har funnit finns mellan privat och offentlig sektor, vilket är viktigt att se, eftersom kvinnor i hög grad finns i offentlig sektor – eller snarare att männen inte finns där.
– På grund av hur den offentliga sektorn ser ut får strejken en annan karaktär – det är till exempel först på senare år som man överhuvudtaget har fått strejkrätt. Allmänhetens intresse är en annan viktig faktor. Det måste vara oerhört svårt att vara strejkgeneral inom offentlig sektor och lägga upp taktik och strategi – hur man än gör så gör man fel. Det är alltid någon som blir drabbad och strejken sägs ofta vara ”samhällsfarlig”.
Anses det mer provocerande när kvinnor strejkar?
– Ja, absolut. Om man tittar på de strejker som genomfördes i privat sektor på 1970-talet, så ifrågasattes de just för att det var kvinnor som strejkade.
– De blev instämda vid Arbetsdomstolen, blev avskedade och bestraffade. Dessutom tog facken avstånd från strejkerna. När det har varit vilda strejker inom industrin så har facket ibland ställt sig bakom dem ändå, men här var det ett väldigt tydligt avståndstagande. Repressionen har absolut varit hårdare mot kvinnorna.
– Vårdförbundets och Kommunals strejker skulle behöva undersökas närmare, men jag har en känsla av de bussarbetarstrejker som pågick samtidigt som Vårdförbundets konflikt fick en annorlunda uppmärksamhet och inte ifrågasattes på samma sätt.
Hur gick det för städerskorna i Arbetsdomstolen?
– I förhållande till hur få kvinnodominerade strejker som faktiskt genomfördes så var det många av dem som hamnade i AD. Även sådana som var hemma sjuka från jobbet fick betala strejkböter, trots att de inte deltog i strejken. Det var bara om man skriftligt hade tagit avstånd från strejken som man klarade sig.
– Man ska också nämna att de strejker som skedde i privat sektor på 1970-talet var relativt långa. Det typiska för en vild strejk är ju annars att den är väldigt kort och att man kanske hinner gå tillbaka till jobbet innan arbetsgivaren stämmer in de strejkande till AD.
Hur kommer det sig att strejkerna blev så långa?
– Dels handlade det naturligtvis om att de inte fick igenom sina krav, men det fanns också en uthållighet. De riskerade sina tjänster och många blev också av med jobbet. Där kan man särskilt titta på kvinnorna i Malmberget som sympatistrejkade i sex månader för att vara solidariska med städerskor i Skövde.
– Verkligheten ser lite annorlunda ut än de gamla ”sanningar” om att kvinnor inte klarar av sådant här. Vid närmare anblick har kvinnor faktiskt ställt ordentliga krav och har också lyckats förbättra sina arbetsvillkor.
Varför säger man då ofta att kvinnors strejker inte är framgångsrika?
– En anledning är att man räknar i kronor och ören och bara vill veta exakt hur mycket löneökning en strejk resulterat i. Så har många betraktat Kommunals och Vårdförbundets strejker, även inom de egna förbunden.
– Om en medlem går ut i strejk och inte får mer än vad medlarnas bud låg på så är det klart att medlemmen kan bli besviken, men det ska inte glömmas bort att nästa löneförhandling kommer att påverkas av den tidigare strejken. På längre sikt kan det alltså bli resultat.
Är strejk det mest effektiva sättet att höja kvinnors löner?
– Strejken är i grunden ett misslyckande och en följd av att man inte lyckats komma överens vid förhandlingsbordet. Däremot är en strejk ibland nödvändigt.
– I samband med Vårdförbundets senaste strejk fanns ett stort missnöje med att arbetsgivarens löften om att individuell lönesättning skulle leda till bättre löner inte ledde någon vart. Och då dyker de traditionella, kollektiva kraven plötsligt upp igen. Folk ville ha tillbaka den lägsta lön de tidigare gått ifrån, när allting skulle vara individuellt. Misslyckandet i den strejken gäller alltså inte bara sammanbrutna förhandlingar utan ett misslyckande för arbetsgivarens hela lönepolitik.
Finns det andra bra strategier?
– Problemet med att strejka inom offentlig sektor är ju att arbetsgivaren, till skillnad från i industrin, fortsätter att tjäna pengar under tiden. Kanske hade de 70 miljoner som Vårdförbundets strejk kostade kunnat användas till något annat? Man kan ju bland annat tänka sig reklamkampanjer för att synliggöra att det arbete medlemmarna utför är viktigt och värdefullt. Kartläggning av löner är också ett viktigt sätt att försöka höja kvinnors löner.