Innehållet i ordet demokrati är inte ristat i sten, men kampen för och försvaret av den är ändå något som genom alla tider engagerat många människor i ett progressivt emancipatorisk projekt. Därför kan man tycka att det vore välkommet att den folkpartistiska integration- och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni har valt att lägga ned stora mängder skattepengar och resurser på att kartlägga vad hon kallar för ”hotet mot demokratin och våra demokratiska värderingar”. I februari i år presenterade hon tillsammans med Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier, Cats, rapporten Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö som påstods avslöja det hot mot vår demokrati och våra svenska värderingar som gror i marginaliserade områden i allmänhet och hos muslimer i synnerhet. Rapporten nådde inte upp till de mest elementära kraven på opartiskhet och objektivitet. Urvalet av intervjupersoner var förutbestämt av utförarens intressehemvist och frågorna utformade för att legitimera författarnas förklaringsmodell. Att den också helt byggde på andrahandskällor fick forskare vid både Lunds universitet och Malmö högskola att öppet döma ut rapporten i media. När kritiskt granskande fors-kare senare fick reda på att allt källmaterial till rapporten hade förstörts sattes sista spiken i kistan för rapportens trovärdighet.
Som stadsråd med ansvar för demokratifrågor är nu Nyamko Sabuni åter i blåsväder i och med rapporten Våldsam politisk extremism – Antidemokratiska grupperingar på yttersta höger- och vänsterkanten, som släpptes i början av juli. Rapporten har tagits fram av Brottsförebyggande rådet, BRÅ, tillsammans med SÄPO och är ett märkligt hafsverk från de två institutionerna. Första delen består av en enkel statistisk sammanställning av brott som beskrivs vara kopplade till ”våldsam politisk verksamhet och ideologier”. Men någon tydlig avgränsning vad gäller begreppet våld presenteras inte. Den totalstatistik som BRÅ och SÄPO bygger sin rapport om ”våldsam politisk extremism” kring inkluderar dessutom allt från mord till olaga affischering och fackliga blockader. Även rent påhittade brottsrubriceringar som till exempel ”olaga demonstration” förekommer.
Rapportens andra del syftar till att genom etnografiska forskningsmetoder svara på frågor om ”hur” extremister tänker och ”varför” de gör som de gör. Detta material har främst tagits fram genom intervjuer och genom att läsa hur ”extremisterna” motiverar sina aktioner. Varken BRÅ eller Säpo kan öppet redovisa sina källor, vilket är grunden för all seriös forskning. BRÅ:s intervjuer är avidentifierade och källmaterialet går inte att få tillgång till. Säpo baserar dessutom sin statistik på sina egna slutna register.
På detta tendentiösa material presenterar sedan rapporten en åtgärdsmodell som riktas mot den ”våldsamma politiska extremismen”. Åtgärder som på flera sätt liknar dem i Rosengårds-rapporten. Dessa går främst ut på att isolera ”politiska extremister” från närsamhället. Det innebär att neka dem att delta i demonstrationer, vägra att hyra ut lokaler till dem, avslå eventuella bidragsansökningar och försöka omöjliggöra större kraftsamlingar, genom att göra det svårare för aktivister att ta sig till aktiviteter i andra städer och länder. Att beställa politiskt färgade och undermåliga rapporter för att kunna legitimera en borgerlig repressiv politik kan knappast betraktas som ett demokratiprojekt. När statliga myndigheter och säkerhetspolis utnyttjas av alliansregeringen på precis detta sätt blir det tydligt att hotet mot demokratin inte finns i Rosengård utan i Rosenbad.
Jesper Nilsson är chefredaktör för Dagens Konflikt och aktiv i Tankesmedjan Konflikt.
