Sverige kan snart skryta med 200 år av fred, men förra veckan befann sig svensk trupp i en sju timmar lång eldstrid med afghanska milismän. ”Våra” pojkar och flickor dödade tre afghaner och skadade minst två, enligt Försvarsmakten.
”Man upptäckte målen och besköt dem”, var överstelöjtnant Jerker Perssons kärnfulla beskrivning. I takt med att det talibanledda upproret mot den USA-dominerade ockupationen förstärks och sprids över landet har också svenska soldater, placerade i tidigare relativt lugna Mazar-i-Sharif, allt oftare ställts i skarpa lägen. Det är rimligen bara en tidsfråga innan även svenska soldater kommer hem i kistor. ”Be the first one on your block to have your kids come home in a box”, som Country Joe sjöng om Vietnamkriget.
Om saken är rättfärdig är en upptrappad och riskabel situation förvisso en dålig motivering för att dra tillbaka trupp. Exempelvis menar de hängivna humanisterna i Svenska Afghanistan-kommittén att det verkligen behövs internationell trupp i landet för att möjliggöra bistånd.
Det är kanske sant. Men allt tyder på att de reellt existerande militära insatserna endast förvärrar den humanitära situationen. Formellt sett pågår två militära operationer i Afghanistan. Knappt 30 000 amerikanska soldater deltar i Operation Enduring Freedoom som jagar ”terrorister” i främst södra och östra delen av landet. Omkring 60 000 soldater – varav knappt hälften amerikanska och 390 svenska – deltar i Isaf (International Security Assistance Force). Isaf är etablerad genom FN-beslut med uppgift att skydda och möjliggöra för utvecklingsbistånd – men står under Natos, inte FN:s, befäl och har en amerikansk befälhavare.
Problemet är att många afghaner inte ser eller gör skillnad på OEF och Isaf. Båda ses som uttryck för en ockupationsmakt som alltsedan invasionen i oktober 2001 har begått mängder av ”misstag” som dödat civila afghaner, som inte har lindrat fattigdom och hunger (den förväntade medellivslängden är 44 år), som inte har skapat fred. Det enda som flödar är opiumet; narkotikaindustrin uppskattas stå för 60 procent av landets BNP och beräknas ge intäkter på 100 miljoner dollar per åt bara åt talibanrörelsen.
Redan från början var USA mindre intresserat av att bygga upp ett fungerande samhälle i det posttalibanska Afghanistan än av att starta nästa krig i Irak. Talibanerna krossades aldrig, de bara flydde över till Pakistan och värvade nya anhängare och shoppade nya vapen av sina vänner i den pakistanska militären innan de återvände till Afghanistan. 2008 var det blodigaste året hittills sedan 2001, och inför presidentvalet den 20 augusti intensifieras nu våldet ytterligare. I tisdags besköts rent av Kabul med raketer, sannolikt från Talibankommandon som har förklarat att de tänker störa valet.
Alla med förstånd vet att kampen mot talibanerna inte går att vinna med militära medel. Ändå har Sverige beslutat att utöka sin militära insats kraftfullt. De 390 svenska soldaterna ska bli 500. Även biståndet ska öka med 200 miljoner, men den militära insatsen kommer fortfarande att kosta mer än den humanitära. I riksdagen är det bara vänsterpartiet som står bakom kravet på att dra hem svensk trupp. De menar att vårt och andra länders bidrag till Isaf möjliggör för USA att flytta fler av sina soldater till krigförande tjänster, i OEF men också i Irak. Sverige blir därmed nyttiga idioter i det amerikanska kriget för oljetillgångar.
USA:s president Barack Obama proklamerade i mars en ny taktik för Afghanistan, som går ut på att förstärka både den militära insatsen och den humanitära. Men bara mer av detsamma kommer inte att ge fred i Afghanistan.
Ett svenskt militärt tillbakadragande och en motsvarande ökad satsning på bistånd skulle ge en stark signal till övriga länder om vad det finns för mycket av i Afghanistan. Och om vad det finns för lite av.
