Vid nyår tillträdde Katri Linna som chef för den nya diskrimineringsombudsmannamyndigheten.
Detta sedan Jämställdhetsombudsmannen, Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och Handikappsombudsmannen gick samman till en myndighet den 1 januari i år.
Arbetaren träffade Katri Linna i DO:s nya lokaler för att diskutera strategier och kritiken mot den nya ordningen.
Det har riktats kritik mot att de enskilda strukturerna, som till exempel homofobi, riskerar att hamna i skymundan i och med sammanslagningen av myndigheterna. Vad svarar du?
– Jag tror att det är viktigt att vi arbetar mot strukturer, vi kan inte bara hålla oss till individens rättigheter. Det har varit fel att man har trott att ombudsmannamyndigheter driver smala gruppers särrättigheter, att det finns en mystisk särlagstiftning som invandrare kan dra nytta av, till skillnad från ”svenskar”, som DO driver. Det är ju fel eftersom alla har etnicitet, sexualitet och kön, kanske flera gånger om och kan bli diskriminerade på olika sätt. Men den som bryter mot normen eller tillhör en minoritet drabbas oftare. Det gör ju att man måste definiera strukturer som vi ska jobba emot.
Inför sammanslagningen kom det kritik från bland annat TCO och FN:s kvinnokommitté, som menade att könsmaktsordningen är en sådan stor del i samhällsplattformen och därför ingen minoritetsposition. Hur bemöter du den argumentationen?
– Alla de här minoritetspositionerna kan vara anledningar till varför man hamnar i underläge i olika situationer. Men det behöver inte alltid vara så, ett exempel är Sydafrikas vita minoritet. Det finns definitivt en könsmaktsordning men det finns också parallella maktordningar och hierarkier. Vi har etniska hierarkier som är väldigt tydliga och en heteronormativitet som påverkar parallellt. Vi har fortfarande i välfärdens Sverige ett synsätt på funktionshinder som bygger på en välvilja och social skyddslagstiftning snarare än ett rättighetsperspektiv till ett värdigt och självständigt liv. Det är inte så att könsmaktsordningen verkar ensam. Det är inte så att du som funktionshindrad man av utländskt ursprung naturligt hamnar över alla kvinnor i alla lägen – de andra maktordningarna kan dra upp och ned en i samhällshierarkin.
Kommer den nya myndigheten att kunna agera mer kraftfullt?
– Ja, det tror jag. Vi kan föra in många fler aspekter. Till den gamla DO kom 75 procent av romers anmälningar från kvinnor och i många av de fallen fanns ett könsperspektiv med, men det kom lite i skymundan. Nu kanske vi bättre kan se det och lyfta det.
– Men också när vi är ute och utbildar och kan väva in alla diskrimineringsfrågor i samma utbildningspaket får vi ut hela budskapet mer effektivt. Jag hoppas också att till exempel arbetsgivare får en större förståelse för vad det är frågan om. Nu är många arbetsgivare mer inriktade på att tillfredställa våra krav på redovisningar.
Det har inte varit en enda fällande dom gällande etnisk diskriminering i Arbetsdomstolen, AD, på flera år. Det är dessutom där, inom arbetslivet, som just de anmälningarna har ökat mest.
– När allmänna domstolar har tillämpat diskrimineringslagen som gällt utanför arbetslivet har vi helt andra framgångssiffror än i AD. Diskrimineringen i arbetslivet är inte alltid lika påtaglig, den är mera subtil. Till skillnad från till exempel krogkön där man tydligt kan se när en vit person kommer in och inte en svart. Arbetsgivaren, så som AD har tolkat lagen, ges ett ganska stort svängrum att bestämma vad olika kriterier har för betydelse. Eftersom du ofta inte har en jämförelseperson bredvid dig kan det vara svårt att ifrågasätta det svängrummet. Därför är det väldigt viktigt att trycka på krav om förebyggande arbete inom arbetslivet.
– Jag har arbetat väldigt mycket gentemot facken i det här. Tanken var att facken skulle bära upp frågan enligt lagstiftningen medan ombudsmannen skulle komma in och driva mer principiella frågor. Men det har ju snarare blivit så att Jämo blev en bärare för jämställdhetsplanerna och facken lutade sig mot Jämo:s råd och stöd i den frågan.
Det finns alltså en risk att facken lutar sig tillbaka?
– Ja, jag tycker det. Jag har själv varit facklig jurist och när facken verkligen vill någonting så kommer det in i förhandlingarna. Antidiskrimineringsarbetet ska vara en förhandlingsfråga men har blivit en policyfråga.
Vad kan ni göra konkret, för att förändra AD-resultaten?
– En sak är att analysera juridiken, vad som har hänt i tillämpningen jämfört med de andra målen som gått så mycket bättre. En annan sak är att lära sig att bevisning måste föras om väldigt mycket i AD, även när det gäller saker som man tänker sig att domstolen ska kunna utifrån sitt specialistområde, som är arbetsmarknadsfrågorna. Det tredje är att försöka få flera mål vidare till EG-domstolen.
Anser du att det finns diskriminering på grund av klass?
– Ja, inte direkt men väldigt ofta finns det en koppling mellan klass och framför allt etnicitet. Och kön också. Och funktionshinder definitivt. Diskrimineringen kan förstärka klyftorna. Utsattheten stärks av klassfrågan, men däremot är inte klassfrågan i sig skyddad. Det pratas i och för sig om en slags öppen lista där man kan föra in fler diskrimineringsgrunder under ombudsmannens mandat. Det finns exempel från andra länder i Europa där saker som börd och civilstånd finns med och där finns lite av klasstänkandet med.
– Vi kan inte jobba utifrån klassperspektivet, men vi kan uppmärksamma att det finns med i strukturen. Se på romernas situation till exempel – det är ingen slump att det är så få anmälningar från romer i arbetslivet, de är inte där, de är någon annanstans och söker rättvisa i andra situationer.
Du har tidigare sagt att det är viktigt att man ser diskrimineringsfrågan bortom en juridisk modell, särskilt inom domstolarna. Hur menar du?
– I varje diskrimineringsärende finns det också en kärna av kränkning som bygger på en idé om att man inte duger som person utifrån inneboende egenskaper bestämda av hudfärg, funktionshinder, sexuell läggning eller vad det må vara. För att kunna se den kopplingen måste man även i ett ärende analysera bortom juridiska scheman i lagstiftningen. Det är därför viktigt både i det enskilda ärendet men också att myndighetens arbete i stort tar sikte på en samhällsförändrande funktion där ett enskilt granskningsärende, aktiva åtgärder som lönekartläggning eller skolors likabehandlingsplaner också bygger vidare på att se till att vi ska få ett samhälle där allas lika värde och rättigheter respekteras.
– Ibland vinner och ibland förlorar man i domstol men det har ingen koppling till att sätta igång en kraft att motverka icke jämställda förhållanden mellan män och kvinnor, heteronormativitet eller andra strukturer som vi vill motarbeta.
