Så sägs det då att regeringen har enats om en av de bärande delarna i nästa statsbudget. Och vad består den av i en tid då pensioner och studiemedel förväntas minska samtidigt som ekonomin behöver stimuleras, larmrapporterna om klimatet kommer i takt med att höstlöven faller och kommunerna sparkar lärare, lägger ner bibliotek och stänger fritidsgårdar? Jo, fortsatta skattesänkningar.
Det började redan i Almedalen. ”Det finns inte reformutrymme i svensk ekonomi för någonting. Vi försöker snarare sköta de offentliga finanserna så att vi undanröjer riskerna för skattehöjningar”, sade Reinfeldt då och fick det att låta som om bibehållen lärartäthet och kvalitet i sjukvården är svindyra reformer medan skattesänkningar är hela svenska folkets högsta prioritet.
Jag vet inte var Reinfeldt lever. Men i resten av landet har vi ett läge där en fjärdedel av alla ungdomar är arbetslösa, där kommuner och landstings avsked räknas i tiotusentals och där industrin har gått i investeringside medan avskeden står som spön i backen.
En kris som den vi nu går igenom kostar. Och de kostnaderna kan vi betala för i pengar eller i mänskligt lidande. För varje någorlunda civiliserad människa borde det valet vara enkelt.
Ekvationen är enkel och välkänd sedan decennier. Hushållen konsumerar mindre, näringslivet konsumerar mindre och då måste den offentliga sektorn konsumera mer för att ekonomin inte ska avstanna. Regeringen vill inte göra detta i någon större utsträckning eftersom det äventyrar det statsfinansiella läget. Kvar i leken finns då ett enda kort att spela: Tillfälliga skattehöjningar kombinerade med riktade stödåtgärder till kommuner och landsting.
De problem som vanligen brukar förknippas med stimulansåtgärder är att de ”läcker” ut ur landet genom import av konsumtionsprodukter. Men detta gäller inte om stimulansen sker i form av anställningsstöd till den offentliga sektorn. Konsumtion av offentliga tjänster är konsumtion inom landet.
Det är därför det är många som avkräver regeringen satsningar på kommuner och landsting, också andra än de som alltid säger samma sak. Konjunkturinstitutet och regeringens finanspolitiska råd är inga tankesmedjor till vänster, de har betalt för att försöka studera ekonomin utan ideologiska skygglappar. Men regeringens problem är helt mentalt. Politiker vill inte gärna höja skatter.
När vi tog hand om den förra krisen ökade skattetrycket till över 50 procent. Nu är skattetrycket 47,8 procent och ändå vill regeringen fortsätta nedåt.
För den är stolt över sina skattesänkningar. Maud Olofsson berömde sig i Almedalen över att en sjuksköterska med jobbskatteavdraget får 1400 kronor över. Det låter tacknämligt. Om nu inte samma sjuksköterska blir av med ett par kollegor. Sådana kan man inte köpa nya för 1400 kronor. Eller får se sin dotter bli av med några lärare och sin mamma få lite sämre service på äldreboendet. 1400 kronor räcker inte till en privatlärare till barnen och köper inget nytt äldreboende.
Alliansen vill gärna avpolitisera politiken. De ser sina skattesänkningar som opolitiska, genomförda enbart av omsorg om det allmännas bästa. Men ifall de nu är beredda att sänka skatter enbart av omsorg om det allmännas bästa borde de rimligen också vara beredda att höja skatter nu när det behövs, av omsorg om det allmännas bästa.
Deras ovilja att göra detta visar på det ideologiska bagaget hos Alliansen, det bagage som Reinfeldt påstår att de har kastat av sig: Borgerliga politiker har en känslomässig bindning till låga skatter, även om denna bindning gör det svårt eller omöjligt för dem att agera
i en kris.
