Vad är lycka? Om du och jag får frågan kan vi säkert snickra ihop ett rimligt svar: att vi vill bli sedda, att vi vill ha ett meningsfullt arbete, och så vidare.
Trots att det är ganska vanligt förekommande, skulle ingen av oss svara: strävan efter lycka är att ständigt konsumera mer och att oavbrutet köpa på oss saker som vi strängt taget inte behöver.
Man kan rentav säga att det i västvärlden pågår en slags kapprustning i konsumtion och prylsamlande, lika beroendeframkallande som kokain.
Kan man bjuda in sina vänner eller grannar på grillparty med bara en gammal rostig klotgrill, som man köpte på macken för tre år sedan för 150 spänn, när man härom-dagen i affären såg en visserligen alldeles för stor men proffsig gasolgrill för 9 900 kronor?
Vi piskar oss sålunda själva framåt i denna standardjakt i ett behov av att jämföra oss med varandra. Inte för att vi är avundsjuka, menar beteendeekonomerna, utan framför allt ur känslan av att inte vara frånsprungen, mossig och gammaldags.
Förutsättningen för denna jakt på standard och egendom är tillväxten i ekonomin, den tillväxt som förhoppningsvis ska ge oss reallönehöjningar att lägga på extra konsumtion.
Problemet uppstår om de superrika blir ännu rikare, och inte nöjer sig med villor utan kräver mindre palats, och den strävsamma medelklassens reallöner i huvudsak står stilla, så som skett i USA under snart ett decennium.
Vad som då händer är, att man lånar för att ändå hänga med lite grann i de rikastes konsumtionstakt. Framför allt lånar man till att flytta från en lägenhet till eget hus, fast man egentligen inte har inkomster till detta. Se där, den amerikanska bostadsbubblan, den som orsakade den globala finansiella kris vi levt under de senaste åren!
Det är uppenbart att finanskrisen och klimatkrisen sprungit fram ur samma källa, det ekonomiska tanke-
system som gynnar slöseri och att leva över sina tillgångar, och ur samma människotyp; hon eller framför allt han som kör så det ryker, utan en tanke på morgondagens utsläppsnivåer eller amorteringar.
Samtidigt kan man säga att finanskrisen gett oss en kort paus att diskutera det meningsfulla i det traditionella tillväxtbegreppet, och ifrågasätta de mekanismer inom oss alla, som måste tuktas för att vi ska klara en hållbar utveckling framöver.
De här frågorna kastar sig journalisten David Jonstad över med liv och lust i sin bok Vår beskärda del. En
lösning på klimatkrisen.
Det är ingenting annat än Den Nya Människan han försöker frammana.
Hon som cyklar eller tar kollektivtrafik till jobbet i stället för bil, som några dagar i veckan äter mat i
kvartersköket, som har en odlingslott i parken mittemot, som mer jobbar hemifrån med datorn, som far söderut på semestern, men inte med flyg utan tåg.
Det är ett samhälle med ett lugnare tempo, och ett större inslag av grannskapsgemenskap och kollektivism än i dag. Jämlikhet är lycka, menar författaren.
Hur är en sådan förändring möjlig, med tanke på dagens alla stora egon? David Jonstad har väl inget nytt svar på den sortens frågor, annat än att man bara tillsammans med andra får ett sammanhang och en mening, och kan återfå känslan av att kunna påverka.
Nyckeln till att bryta människans invanda föreställningar är enligt Jonstad att införa koldioxidransonering eller individuella utsläppsrätter.
Varje människa får av staten en utsläppskvot, lika för alla, som utgår från ett nationellt utsläppsmål. Vi får ett kort, där vi drar av vår koldioxidkonsumtion, typ ett bankkort eller Ica-kort. Behöver vi inte vår tilldelade kvot, kan vi sälja delar av den till andra.
Genom koldioxidkortet får vi incitament att planera vår förbrukning, att sälja bilen och ingå i en bilpool, eller att börja odla grönsaker själva i stället för att köpa tomater som flugits hit från Mallorca.
Alternativet till ransonering i en situation när tillgången på en vara blir knapp, till exempel bensin, är att marknaden sköter det hela, men då blir det ett bensinpris som bara de rika kan klara av.
Jag tycker att det är mycket som talar för att en ransonering skulle fungera, just för att det drabbar alla lika. Jonstad drar en parallell med hur snabbt vi alla accepterade rökförbud på krogen och trängselskatt i Stockholm; när saker och ting väl är på plats och alla kan se att det fungerar, då brukar gnället tystna.
En ransonering är också ett sätt att förebygga konflikter av det slag som vi såg ute i världen, när bensinpriset steg raketartat häromåret.
Koldioxidsskatt då? Jonstad tror att man nått ett tak. För alla som vill ha med också de ekonomiskt svaga grupperna i klimatarbetet är en ytterligare höjd koldioxidskatt fördelningspolitiskt oacceptabel.
När är opinionen mogen? Miljöpartiets genombrott nyligen i Stockholm i partisympatimätningarna visar att något är på väg att hända. Jag tolkar det som att den grupp som är beredd på en självvald enkelhet i sin livsföring växer och blir allt otåligare.
Men för det stora ”lyftet” i klimatfrågan krävs inte bara sprudlande gräsrotsaktivism av det slag som Jonstad så fantasieggande målar upp, utan en kraft också ”där uppe”, som vi inte har i dag.
Den brittiske klimatdebattören George Monbiot har antytt att fram till dess att det blir en slags folklig
resning kommer de flesta regeringar i världen att mest låtsas ta itu med klimatfrågorna. Men kan vi vänta så länge?
Jag tror därför mer på ett samspel. För att många ”där nere” ska våga byta livsstil, behövs helt andra politiker än de vi har i dag, som är ängsliga förvaltare av det bestående, i stället för de ivriga samhällsbyggare som takten i uppvärmningen kräver.
Vi behöver politiker och regeringar, som kan inge hopp, som har någon slags framtidsbilder, annars vågar aldrig de många tveksamma ut på banan, vars undanflykter Jonstad roligt och träffande beskriver (”det är någon annans ansvar”, ”tekniken och marknaden ska fixa biffen”).
Men framför allt behöver vi politiker som har modet att sätta tydliga och skarpa mål.
Vad hjälper ett intelligent ransoneringssystem av det slag som Jonstad skissar på, om man misslyckas på klimatmötet i Köpenhamn i vinter, att sätta upp meningsfulla utsläppsmål, som inte perforerats av undantags-klausuler?
Kyotoavtalet 1997 var inte mycket att hänga i jul-
granen, menar Jonstad, och i det har han helt rätt. Dessvärre tycks ansträngningarna att nu skriva ett nytt avtal inte främst gå ut på att få fram något bättre, utan försöka undvika att det blir en försämring, med ännu fler kryphål.
David Jonstads starka sida är pedagogiken och engagemanget. Han visar övertygande med olika räkneexempel att det inte finns några avgörande tekniska hinder för att göra Sverige fossilfritt till år 2030.
Men det är olika ransoneringsmodeller – hämtade från den livaktiga brittiska debatten – som dominerar Vår beskärda del. Det kan bli rätt mycket tekniska beräkningar och kalkyler, men det är viktigt att vi mer än förut diskuterar detta här hemma, inte bara bland forskarna. Genom sin förmåga att förklara kan Jonstads bok bli som en slags folklig handbok i ämnet.
Han kritiserar förstås också den klassiska tillväxtteorin, som aldrig varit den garant för en rättvis fördelning som det ofta sagts, utan tvärtom mest har ökat klyftorna. Och Jonstad säger som så många andra att tillväxt och konsumtion inte upphör i ett fossilfritt Sverige, men vi konsumerar annat, typ solpaneler, och tillväxten sker i form av investeringar i hållbar infrastruktur.
Gott så, men vägen dit? Jag saknar i Jonstads bok en diskussion om de starka hinder på vägen som finansmarknaderna och den ekonomiska kortsiktigheten utgör.
Det är företeelser som just nu, för att tala i boxningstermer, hänger på repen, räddade av gonggongen och statliga subventioner. Men om några år kan allt mycket väl vara tillbaka i det gamla, att ansträngningar till långsiktighet saboteras, till exempel genom att marknaden dikterar att individens önskan om avkastning i pensionsfonderna inte går att förena med en hållbar utveckling för alla.
Vår beskärda del – En lösning på klimatkrisen
David Jonstad
Ordfront
Björn Elmbrant är redaktionsmedlem i Dagens Arena
