Hur slipper vi Alliansen? Det är en fråga som ofta ställs, eftersom väldigt många väldigt gärna vill slippa denna allians. Den borgerliga regeringen förknippas inte bara med mer pengar i plånboken för de som har jobb, de förknippas också intimt med ökande kostnader både här och där. De förknippas med ökad otrygghet och i värsta fall arbetslöshet. De förknippas med ökande klassklyftor. Det är inte utan att man undrar vad som pågår när Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann instruerar partiets valarbetare att inför nästa års val inte snacka om vad man gjort under mandatperioden utan bara blicka framåt och tala om framtiden. En regering som inte vill prata om hur den förvaltat folkets förtroende förtjänar en extra titt. Varför vill regeringspartierna inte tala om det som åstadkommits? De borde ju vara stolta, då 70 procent av vallöftena ju är uppfyllda.
Under hela mandatperioden har alliansen inte gjort annat än att slå sig för bröstet – statsministern började ta åt sig äran för 2006 års jobbutveckling redan innan hans första budget trätt i kraft. Bara hans närvaro på den politiska scenen fyllde tydligen folket med sådant framtidshopp att ekonomin började blomstra. Sedan dess har man från högerhåll tagit åt sig för vartenda nytt arbetstillfälle som skapats trots att man fullständigt saknat belägg för detta. Alliansen har också varit noga med att påpeka att alla minsann fått en tusenlapp extra i månaden genom det så kallade jobbskatteavdraget. Faktum är att moderaternas företrädare knappt hållit ett enda anförande inför publik utan att ta upp sjuksköterskan med den nya månadslönen Varför vill man inte prata om detta nu, utan bara rikta blicken framåt? Av en enkel anledning – folk gillar inte orättvisor. När sjuksköterskan får en tusenlapp extra är det en bankdirektör som får tiotusen mer att röra sig med. Inkomstskillnaderna blir större mellan inkomstgrupperna, vilket regeringens egna siffror bekräftar.
Men, säger första bästa Timbrotard, sjuksköterskan får ju en större procentuell inkomstökning än bankdirektören. Med detta resonemang väljer man vägen där alla ekonomiska klyftor, även ökande, är försvarbara – bara alla får det lite bättre. Det är den libertarianske filosofen Robert Nozicks tankegods som gäller, men detta öppnar upp för frågor. Är det legitimt att kvinnor tjänar mindre än män så länge alla får en löneförhöjning? Självfallet inte – skulle även den mest inbitna moderat säga. Varför gäller inte samma sak mellan samhällsklasserna? Det är precis detta saken handlar om. Det är därför Moderaterna inte vill prata om vad som gjorts. I det som alliansen åstadkommit ingår ökade klass-klyftor, och klyftor är orättvisor. Folk gillar inte orättvisor och tänker inte rösta på de som dessa saluför.
Den aspekt som allra mest driver fram klyftornas linje och som Fredrik Reinfeldt i den förra valrörelsen beskrev som ”den helt avgörande frågan” – är arbetslösheten. ”Vinner vi i höst kommer vi i valet 2010 att mätas utifrån om vi fått fram fler jobb”, sade Reinfeldt i valrörelsen 2006. Tanken var att sänkt skatt skulle ge fler jobb, men ingen har ännu lyckats presentera några som helst bevis för ett sådant orsakssamband. Här var de gamla moderaterna ärligare. De menade att sänkt skatt inte gav något annat än just sänkt skatt. Moderaterna i ny tappning är i stället tvungna att presentera förmodade positiva spinoff-effekter eftersom få ser egenvärdet i sänkta skatter. Men visst har mycket blivit nytt med de nya Moderaterna. Sveriges arbetslöshet är för första gången högre än EU-genomsnittet, och lågkonjunkturen kan inte klandras för hela det arbetsmarknadspolitiska läget. Människor känner sig mer otrygga inför arbetslöshet nu än innan regeringen Reinfeldt bestämde sig för att såga i trygghetssystemen. Effekten blir att folk sparar mer, vilket minskar efterfrågan på varor och tjänster. I förlängningen förvärras arbetslösheten – även Svenskt Näringsliv har det som arbetshypotes.
Med detta i åtanke kan man fråga sig vad det innebär att 70 procent av vallöftena är uppfyllda. När ökad reglering av batterisyra väger lika tugnt i procentsatserna som fler arbetstillfällen så är det lätt att komma upp i 70 procent. Om man däremot ser att var tionde människa i arbetsför ålder saknar ett arbete att gå till så förstår man varför alliansen nu inte vill tala om vad man åstadkommit, utan vill blicka framåt. De vill inte ta ansvar eller ha sitt arbete utvärderat. Men utvärdering är precis vad val handlar om. Den för Fred-rik Reinfeldt nu så högt värderade Tage Erlander omvaldes inte som statsminister sju gånger bara på grund av sin förmåga att prata om framtiden, han fick förnyat förtroende för att folk uppskattade den politik som bedrevs. En politik som gick ut på minskande klyftor och hög sysselsättning.
Om vi ska slippa Alliansen gäller det inte bara om att sluta upp bakom det röd-gröna alternativet och prata visioner för framtiden. Det handlar precis lika mycket om att prata om vad som har gjorts, hur det har gått och varför de kurvor som ska peka nedåt nu pekar uppåt och vice versa. Vi måste diskutera det som våra motståndare inte vill diskutera – och där ingår i allra högsta grad det som alliansen åstadkommit de senaste tre åren.
Björn Fridén
Bloggar på
alliansfrittsverige.nu
