Finansinstitutionernas kollaps verkar utebli. Åtgärderna i USA, Storbritannien och eurozonen för att rädda den finansiella infrastrukturen har en sammanlagd prislapp på smått ofattbara 6 132 miljarder. Och det är de åtgärder som nu får effekt när börserna vänder uppåt igen, Anders Borg talar om att ”monstret i statsfinanserna” har försvunnit och Volvochefen Stephen Odell firar med en ”recession is over”-tårta.
Handlingskraften världens ledare visade för att rädda finansmarknaden var som bortblåst när G20 träffades för att diskutera klimathotet inför Köpenhamnstoppmötet. På något sätt har man lyckats befästa bilden av en motsättning mellan klimathot och finanskris. Som Fredrik Reinfeldt sade på klimatmötet i Poznan: ”Världen har inte obegränsat med resurser”, syftandes inte på peak oil eller energikrisen utan på att man inte anser sig ha råd att lösa klimatproblemen just nu.
När den engagerade medborgaren som följt alla råden i morgonsofforna – duschat snabbare, bytt bil, handlat KRAV-märkt – ser att dem som vi har valt för att lösa gemensamma problem inte ens klarar av att enas om luddiga målsättningar, väljer hon så klart att lägga sin energi på annat. Hon förstår att klimathotet är ett gemensamt problem som kräver gemensamma lösningar. Det går inte att lägga räls i sin egen trädgård och hoppas att det ska köra fler tåg i Sverige. Tillåts politiken abdikera från sin uppgift händer snart ingenting.
”Finanskrisen är ett bakslag för miljön. När världen blir fattigare halkar miljöhänsyn neråt bland prioriteringarna. Investeringar i ny och grönare teknologi uteblir om stater går in för att rädda den gamla. Marknadsekonomins kreativa förstörelse är alltså på miljöns sida”, skriver Niklas Ekdal på DN:s ledarsida. På nyhetsplats fyller man på med att färre köper miljövänligt när man får mindre pengar i plånboken. Unga konsumenter bryr sig om klimathotet mest, men köper minst miljömärkt. Sannolikt för att man har minst pengar att röra sig med.
Men förutsättningen är felaktig. Mer miljövänlig konsumtion är bara bra för miljön om den ersätter mindre miljövänlig konsumtion. Den är direkt dålig om den leder till mer konsumtion. KRAV-märkta apelsiner från andra sidan jorden inte är bra för miljön. De är bara bättre än andra apelsiner. En etanolbil är inte bra för klimatet. Den är bättre än en bensinbil. Bäst är att varken bränna olja eller etanol. Inget land har lyckats bryta sambandet mellan ökad konsumtion och ökad klimatbelastning.
Det här är ett problem för oss som både vill förbättra de sociala villkoren för människor och rädda klimatet. Oundvikligen leder högre ersättningar, bättre löneutveckling och trygga jobb till ökad konsumtion. Keynes framgångsrecept byggde på att konsumtionen skulle hållas igång. Det är inte rimligt att tro att Sverige och svenskarna kan öka sin konsumtion mer. Redan i dag skulle det behövas sex jordklot till om alla skulle leva som vi gör i Sverige. Man kan inte låtsas bort den här motsättningen, hoppas att ”marknadsekonomins kreativa förstörelse” på något magiskt sätt ska gynna miljön i slutändan. Visst vore det bekvämt om det var så, men sanningen är sällan bekväm och aldrig magisk.
Därför måste de åtgärder som följer räddningspaketen för banksektorn fokusera på att öka den offentliga, snarare än den privata, konsumtionen. Finanskrisen kan då ge möjlighet att rusta upp miljonprogrammens bostadsområden och göra dem energisnåla, att bygga ut järnvägsnätet och att ställa om hela energisystemet. Det ger jobb och gör Sverige bättre rustat för det som kommer.
Hotet mot klimatet är resultatet av andra brister i det mänskliga samhället. Krig, ojämställdhet och orättvisor har bidragit till att klimatet har förstörts. Undkommer vi klimathotet leder det oundvikligen till att resurser omfördelas, från de resursstarka som idag är miljöbovar till de resurssvaga. Det kommer tvinga fram en annan inriktning på konsumtionen än i dag. Kultur, ideellt engagemang och annat som varken kräver högre inkomster eller mer konsumtion av prylar måste värderas högre än Louis Vuitton.
