På måndag är det tio år sedan Björn Söderberg blev mördad utanför sitt hem i Sätra. Tio år som inte låter sig summeras med enkelhet. För oss som kände Björn och verkade vid tiden för mordet är det i några avseenden en historia utan tydligt avslut. Trots en värdig och vacker begravning, omfattande manifestationer mot nazism i hela landet och avslutad rättegång med dömda förövare hänger frågan om samhällets beredskap mot det egna mörkret alltjämt i luften tio år senare.
Mordet på Björn Söderberg kom för de allra flesta i Sverige att bli en väckarklocka och en chockerande nyhet, men också en blixtbelysning av en organiserad nazistisk brottslighet. När 1999 summerades av Brottsförebyggande rådet toppade Sverige ligan för nazistiska terrorbrott i världen. Bomben mot journalistparet i Nacka, polismorden i Malexander, mordet på Björn Söderberg och bomben mot Joe Hill-gården i Gävle, vid sidan av den massiva kartläggningen av meningsmotståndare gick inte att avfärda som tillfälligheter.
Som chefredaktör för Arbetaren hade jag ansvar för personal och säkerhet och det är redaktionens utsatthet jag minns starkast. Utsatthet och knappa resurser, men också en ideologisk beredskap och en frenetisk journalistisk aktivitet och politisk mobilisering som i några avseenden kom att ersätta den debriefing vi alla behövde.
Vi hade förlorat en källa, men också en kamrat.
Björn Söderberg var fast besluten att gå till pressen med uppgifterna om att en ledande nazist valts till klubbordförande på hans arbetsplats. I efterhand kan man sörja att avslöjandet inte gav större uppmärksamhet när det ursprungligen publicerades. Då hade hotbilden mot Björn varit tydligare för fler, delats av fler. Frågan som länge blev hängande i luften var om vi borde ha slussat Björn vidare till en större tidning, med mer resurser? Erfarenheten visar dock att även större tidningars säkerhetstänkande i bästa fall omfattar de egna journalisterna, knappast deras källor. Det var ju inte heller så att det fanns någon garanti för att avslöjandet som sådant hade nått förstasidor eller väckt debatt. Arbetaren hade ju varit tämligen ensam om att bevaka den nazistiska scenen. Men mot bakgrund av bomben mot journalistparet under sommaren fanns det viss vaksamhet på flera stora redaktioner vid tiden för mordet. Därför fanns det heller inget som hindrat att man tagit frågan vidare efter Arbetarens avslöjande. Att så inte skedde var en kombination av redaktionella bedömningar men givetvis också av tidsandan. Det ansågs helt enkelt inte så kontroversiellt, snarare besvärande, att det fanns en ledande nazist på klubbnivå i Handels.
Utsattheten för tidningens journalister, men också för aktiva syndikalister i Sverige kom att bestå en lång tid efter mordet, trots det massiva polisiära utredningsarbete som tog vid. Många återfanns i det omfattande register som hittades i förövarnas datorer och många LS av SAC runt om i Sverige saknade såväl praktiskt som polisiärt skydd för lokaler och medlemmar. Säkerhetspolisen ansåg emellertid inte att det förelåg någon hotbild vare sig mot tidningen Arbetarens journalister eller organiserade syndikalister förrän bomben sprängts på Joe Hill-gården i Gävle. Anspänningen släppte först när de fyra stora dagstidningarna (DN, SvD, Expressen och Aftonbladet) i november samma år bestämde sig för att göra en historisk sampublicering där de dammsög Sverige på nazister som förekommit i kriminell verksamhet. Jag minns det som en oerhörd lättnad. Den reella utsattheten minskade därmed för enskilda syndikalister, även om den bestod för de journalister som varit aktiva i sin bevakning av nazister. I efterhand kan man konstatera att det i samhället, till följd av den gemensamma publiceringen, uppstod en stor kännedom om de nazistiska nätverken och de metoder de var beredda att ta till, men knappast om deras ideologiska bevekelsegrunder och varför de erhållit sådan spridning i Sverige.
Handfallenheten i samhället är i stället alltjämt stor när det konfronteras med rasistiskt och nazistiskt tankegods. Björn Söderberg stod för motsatsen. Så var det också han som genom sin bortgång samlade hela den svenska arbetarrörelsen till gemensamma manifestationer mot nazism runtom i landet. Det har varken skett förr eller senare. Men det är väl värt att tänka på när frågorna hopar sig, inte minst inför valet 2010.
