Jag har varit på två kräftskivor i år. Vid båda tillfällena ramlade vi in i diskussioner om brinnande bilar i Göteborgs förorter. Mellan kräftsörplandet undrade en spårvagnsförare i min närhet om inte någon snart ska sätta stopp för de dumma glinen (spårvagnsföraren har fått många stenar kastade mot sin vagn). Även i de tämligen vänsteristiska miljöer där jag rör mig finns det en upprördhet över det meningslösa i att bränna sina lika fattiga grannars bilar, det irrationella i att ge sig på lokaltrafiken så att buss- och spårvagnsturer dras in.
Jo, bilarna brinner i Göteborg och det väcker en särskild sorts ilska. På lokaltidningens liberala ledarsida dominerar den harmsenhet som följer på känslan av att man ställt upp för någon som sedan visat otacksamhet. Harmsenhetens röst säger ”…efter allt vi gjort för er!” med ett känslomättat vibrato. Göteborgs-Postens Malin Lernfeldt uttrycker stämningsläget när hon skriver: ”Hur i hela friden kan man med att uppföra sig så här mot sina föräldrar, vänner och grannar? Att de inte skäms.” Hon skriver: ”Vilka fantastiska möjligheter har de unga i Backa inte haft att få komma med sina åsikter och dela med sig av sina upplevelser av hur det är att växa upp stadsdelen?” och hänvisar till att journalister, polisledning, ja till och med självaste Beatrice Ask minsann försökt lyssna på ungdomarna.
När problemen kring den bråkiga förorten ska lösas handlar förslagen om fritidsgårdar, sommarjobb och att ”fräscha upp” utemiljön i området. Denna trio av lokalpolitiska frågor är helt central när man ska fälla sin dom över bilbrännarna och stenkastarna. Har man inga fritidsgårdar och risiga parkbänkar så, okej, då kanske vi får fixa det. Men har man fritidsgårdar, har man snyggat upp i planteringarna runt kiosken och kanske till och med byggt skateboardramper borde allt vara frid och fröjd eller hur? För det är ju vad förortskidsen vill ha? Så varför verkar de så arga? Det hela blir obegripligt, och därför enas man om att de är djupt irrationella och oresonliga.
Det intressanta är att ingen lyfter blicken från det allra mest lokala av lokalpolitiken. För samtidigt som man – i bästa fall – gör några lokala satsningar på fritidsgården och på sommarjobb för man makropolitiskt en hatpolitik mot förortens unga. Låter det överdrivet?
Men tänk: exakt vad gjorde Beatrice Ask när hon kom hem till Justitiedepartementet efter att ha ”lyssnat på ungdomarna”? Jo, hon kläckte ett förslag om att föräldrar ska tvingas betala böter om deras ungar gör nåt dumt. Att det kommer att slå mot de fattigaste morsorna, som ofta inte ens kommer att ha råd att betala utan bara kunna lägga räkningen på skuldhögen och skämmas ännu mer, det inser givetvis Ask, men hon tycker ändå att det är ”viktigt att tydliggöra föräldraansvaret”.
Och Tobias Billström kämpar med häpnadsväckande uthållighet för att asylsökande familjer inte ska få återförenas förrän pappa fixat försörjningen. Samtidigt
skissar Jan Björklund på ständigt nya, finurliga sätt att förstärka den sociala snedrekryteringen till högre utbildning och hålla arbetar- och invandrarungar på betryggande avstånd från universiteten. Och förortskidsen är inte dummare än att de uppfattar det glasklara förakt som den förda politiken uttrycker. Förslagen ovan är inte svåra att tolka. De betyder: ”Ni är vårt stora problem. Och vi är beredda att göra nästan vad som helst för att slippa er.”
På det makropolitiska planet kodifierar man sin rädsla och sitt hat för förortens unga i omskrivningar och lagförslag. På det mikropolitiska planet kan man sitta i en tv-studio och slå ut med händerna i en gest av spelad hjälplöshet och säga ”Vi begriper ingenting… De har ju en fritidsgård!”. En bekvämt arrangemang för alla inblandade.
