– Intentionen från de utvecklade länderna är helt uppenbart att döda protokollet, sade Lumumba Di-Aping, talesperson för G77 och Kina som representerar 130 av de 180 länderna i Bangkok.
Enligt planen ska grunden för det nya internationella klimat-avtalet läggas färdigt denna vecka i Bangkok och under en vecka i Barcelona i början på november innan texten finslipas under toppmötet i Köpenhamn i december. Men nu har ravinen öppnat sig på allvar mellan de rika och fattiga. Förra månaden avslöjade den brittiska tidningen The Guardian att amerikanska förhandlare ville skrota Kyotoavtalet med dess toppstyrda internationella krav och i stället låta nationer själva sätta sina mål, om än under viss internationell översyn. Och nu finns även tecken på att EU, som tidigare har slagits med näbbar och klor för Kyotoprotokollet, är på väg att svänga.
Vad som står på spel är hela det ramverk som de internationella klimatförhandlingarna har byggt på sedan 1992, då FN:s klimatkonvention antogs. Den bygger på principen om ”gemensamt men olikartat ansvar”, det vill säga att industriländerna (Annex 1-länder) måste ta större ansvar för utsläppsminskningar och finansiering eftersom de är rikare och bär större ansvar för klimatföränd-ringen.
Detta har varit ett gift i den amerikanska inrikespolitiken ända sedan Kyotoprotokollet förhandlades fram 1997, då senaten och senare president Bush vägrade ratificera det med hänvisning till att länder som Indien, Brasilien och framför allt Kina kommer undan krav.
USA:s delegation föreslår att ett nytt ramverk förhandlas fram som kort och gott handlar om ”gemensamt ansvar”. På så sätt kan man ställa högre krav på utvecklingsländerna och lägre på sig själva, och Obama har större chans att få igenom en klimatlagstiftning i kongressen.
Enligt The Guardian skulle ett avtal byggt på USA:s önskningar innebära att de rika länderna helt kommer undan bindande minskningar av växthusgasutsläppen. I-länderna har i dag åtagit sig minskningar till 2020 (jämfört med 1990) på sammanlagt 11-18 procent, enligt en undersökning från Alliansen för små östater. Dessa minskningar kan göras i form av flexibla mekanismer, där rika länder finansierar ett projekt i ett fattigt land och bokför det som en minskning på hemmaplan. The Guardian påminner också om att FN:s klimatpanels bedömningar (som är försiktiga jämfört med annan forskning) anger att utsläppen måste nå sin topp senast 2015 för att undvika mer än 2 graders global uppvärmning. Att förhandla fram Kyotoprotokollet och få det ratificerat (utan USA) tog över tio år; ett helt nytt avtal kan med andra ord ta tid.
När utspel om att skrota Kyoto kom från USA under president Bush lyckades EU hålla ihop den övriga världen bakom protokollet. Nu säger exempelvis Martin Khor, som leder South Centre, en sammanslutning av 51 länder i Afrika, Asien och Latinamerika: ”Det är uppenbart att de rika länderna förbereder sig för att dumpa Kyotoprotokollet”, och till de rika länderna hör förstås EU.
Att EU med Sverige som ordförande skulle vara berett att riva upp Kyotoprotokollet stämmer inte med EU:s egna uttalanden eller den bild som media ger av EU som den mest progressiva kraften, menar Jonathan Sund-qvist som följer förhandlingarna på plats i Bangkok.
– Men under förhandlingarna står EU inte verkligen fast vid det, utan EU har stött USA och säger att de kan tänka sig någonting annat. Så det är lite luddigt, säger han.
Sundqvist är i Bangkok med projektet Adopt a negotiator, vars medlemmar skuggar förhandlare och fungerar som en länk mellan mötesrummen och världen utanför. Det är Sverige som för EU:s talan i Bangkok, och det är de som Sundqvist har följt sedan förra måndagen.
– Sveriges delegation är väldigt diplomatisk. De säger inte mycket när de väl talar och man får inte intrycket av att de är med och leder förhandlingarna.
Dagens fossilpris delas ut av en bred koalition av organisationer till det land som mest förstör klimatförhandlingarna. I fredags överlämnades priset till den svenska ambassaden i Berlin, eftersom EU i förra veckan enligt prismotiveringen ”pressade för att radera en formulering som uttryckte djup oro över det stora gapet mellan resurserna som krävs för att dämpa klimatförändringen […] och de resurser som finns tillgängliga”.
Christopher Holmbäck
[email protected]