Redan när Mona Sahlin som nyvald partiordförande höll tal till S-kongressen uppmanade hon medlemmarna att gå ut och ta debatten mot Sverigedemokraterna. Argumentet lånade hon från Olof Palme: ”Demokratin är fast förankrad här i landet. Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste.” Ingen sade emot Sahlin och Palme. Tvärtom. När Fredrik Reinfeldt höll sitt linjetal på årets arbetsstämma fyllde han i: ”Nationalism sätter land och styre före människorna. Det gör vi inte i Sverige”.
Till och med när Ny demokrati härjade i riksdagen och Lasermannen på gatorna vägrade dåvarande statsministern Carl Bildt att se att rasismen har någon koppling till samhället i stort. ”Sverige är ett öppet och tolerant samhälle”, sade han och svarade på en direkt fråga att rasismen inte ”fått fotfäste i det svenska samhället”.
Det har blivit till en överideologi att hävda att det inte finns rasism i Sverige. I stället finns det några högljudda och tydligt definierade rasister som när sig på människors fördomar. Palme talade om fördomen som ett utlopp för egna misslyckanden, som ett uttryck för okunnighet, medan Bildt avfärdade den som ”en primitiv rädsla”.
Men rasismen har inte varit folklig, den har varit elitens verktyg i snart tre sekel. Inte minst i Sverige. Det slavfort i Ghana som Barack Obama besökte under ett av sina första utlandsbesök som president byggdes ursprungligen av Louis de Geers afrikanska handelskompani, på uppdrag av drottning Kristina. Det vet nu Obama, men inte många svenskar.
Medan Carl von Linné internationellt anses vara
en av de som grundlade den vetenskapliga rasismen, så nämndes detta inte alls när 300-årsjubileet av hans födelse firades i Sverige för två år sedan. Inte heller talar vi om att uppemot 1000 svenska officerare deltog i kung Leopolds folkmord i Kongo, eller om hur samernas sedan länge erkända äganderätt plötsligt under-kändes av Högsta Domstolen eftersom samerna var en ”underlägsen ras på förhand dömd att dö”.
Medan slavhandeln stoppades av en av Europas första stora folkrörelser, ljög kungar och köpmän sig blå för att få behålla vinsten från slavkolonierna. Medan samer och nybyggare länge hade ett nära samarbete i det karga norr, beslöt staten om en apartheidpolitik som förbjöd samer att driva jordbruk och icke-samer att äga renar. Medan skeppare i skydd av nattens mörker räddade judiska flyktingar över Östersjön, så förmådde utrikesdepartementet Tyskland att stämpla J i alla judars pass.
Rasismen har inte handlat om okunnighet och rädsla bland folk, utan om en medveten statlig politik. Men uppfattningen om rasism som ett utslag för primitiva urkänslor som samhällets mer upplysta delar lyckats befria sig ifrån blir aldrig ifrågasatt därför att alla som tar plats i debatten vinner på den.
Makten befrias från ifrågasättande när den placerar rasismen långt ifrån sig. De utpekade Sverigedemokraterna kan effektivt utmåla sig som alternativet till etablissemanget.
Jimmie Åkesson kan bara tacka och ta emot när dagens ledarskribenter och politiker bestämt sig för att ”ta fajten” genom att dumförklara hans sympatisörer. Att någon säger att man är mindre vetande, leder sällan till ett konstruktivt meningsutbyte. Att Sverigedemokraterna ser ut att ta plats i riksdagen är därför priset makthavarna ser ut att få betala för att de inte tar itu med rasismen i sin egen historia.
