Det var bara några veckor sedan Süleyman Çelebi, ordförande för DISK, sköts med flera skott, i fackförbundets egna lokaler i Istanbul. Çelebi överlevde och gärningsmannen greps. Enligt den officiella versionen var motivet till dådet ett personligt gräl, något som Çelebi förnekar. DISK har krävt att polisen ska undersöka om politiska motiv kan ligga bakom dådet, men har inte fått något gehör.
Attentatet ägde rum bara dagar innan vänstergrupper, däribland DISK, och tusentals aktivister protesterade mot IMF som hade möte i Istanbul. Polisens ingripande ledde till att en affärsinnehavare, som inte deltog i demonstrationerna, dog av den intensiva tårgasbesprutningen. Situationen i Turkiet har därmed varit minst sagt
turbulent den senaste månaden. DISK, Revolutionära Arbetarfackens Konfederation, är det mest inflytelserika radikala fackförbundet i Turkiet. DISK bildades 1967, och Çelebi som har varit politiskt aktiv sedan 1960-talet och även har suttit i fängelse för sitt fackliga arbete, menar att DISK har en viktig roll i det turkiska samhället av flera skäl.
– Vi är inte ett fackförbund av enbart ekonomiska skäl. Vi har ett ansvar att ge förtryckta en röst. DISK arbetar även för demokratin, därför kan man inte säga att vi bara bedriver ett klassiskt fackligt arbete, säger han.
Den turkiska fackföreningsrörelsens arbete försvåras på flera sätt. Det är bland annat dyrt att vara medlem i facket. För att vara fackligt ansluten måste en medlem betala avgifter till både myndigheter och fack, och det kostar ännu mer om man väljer att byta fackförbund.
– Det allra viktigaste är spärren som gör att vi måste representera 10 procent av arbetarna i en sektor för att kunna organisera oss officiellt på arbetsplatsen. Dessa hinder finns kvar för att vi inte ska kunna locka nya medlemmar, säger Çelebi.
Facken har plågats av reglerna. I början av 1980-talet när Turkiet hade strax över 40 miljoner invånare var 2,5 miljoner fackligt anslutna. I dag är invånarantalet i Turkiet drygt 75 miljoner, men betydligt färre är i dag medlemmar i facken jämfört med 1980-talet. En anledning till nedgången är att 1961 års grundlag som gav arbetarrörelsen flera rättigheter drogs in då den ansågs vara för generös. En mer repressiv konstitution – som gäller än i dag – infördes av militärjuntan 1982. DISK menar att positiva förändringar har skett, men att de fackliga rättigheterna i praktiken är lika svaga som under juntatiden.
– Det finns alltid ett reellt hot om att få sparken, det krävs mycket för att våga engagera sig fackligt. Man får betala ett högt pris för att vara fackligt ansluten i Turkiet, förklarar Çelebi.
Många av DISK:s medlemmar har fått känna av det höga priset bland annat i samband med första maj-demonstrationer. Under första maj förra året samlades tusentals DISK-arbetare vid fackets kontor för att tåga genom centrala Istanbul. Redan innan firandet började ingrep polis. Med tårgas, vattenkanoner och batonger motades demonstranter tillbaka. Polisen omringade 1500 personer, många svimmade i trängseln och tv-bilder visade att fredliga demonstranter blev grovt misshandlade av ordningsmakten.
– Detta är ren despoti. Innan vi ens började marschera försökte polisen förgöra oss. Men de kommer inte att kunna tysta oss, ropade Çelebi inför tv-kameror samma kväll.
På första maj i år fick DISK revansch. Taksimtorget, samma plats där över 30 första maj-firare mördades av högerextremister 1977, har varit avspärrat för demonstrationer sedan slutet av 1970-talet. Tusentals människor samlades återigen för att försöka ta sig till torget. Efter det uppmärksammade polisvåldet året innan var polisen försiktig med att ingripa – de försökte stoppa den olagliga demonstrationen genom förhandlingar. Marschen stannade inte, polisen fick bort en del firare, men till slut stod tusentals arbetare på Taksimtorget, för första gången sedan 1978.
DISK:s fortsatta existens och relativa framgångar beror delvis på att facket inte har gett vika för det hårda trycket mot det, och en rörelse vars historia är närvarande.
– Vi är ett kämpande fackförbund och vi för inte vår kamp med enbart formella medel. Vi har fått betala med att utstå tortyr och fängelse, men facken har gett hela Turkiet ett ökat självförtroende, då vi alltid kämpat i motvind, säger Çelebi.
Han presenterar sedan en äldre kvinna som kommit för att besöka fackförbundet. Kvinnan är Sabahat Türkler, änka till Kemal Türkler, DISK-ledaren som sköts ihjäl av högerextremister 1980.
– Jag tänker aldrig sluta kämpa. DISK är mitt liv, säger hon och vilar blicken på en bild av sin mördade man, som hänger på väggen.
Fakta/DISK
DISK är näst störst av fyra centralorganisationer i Turkiet, och har omkring 400000 medlemmar. Drygt 35000 av dem är kvinnor. DISK förbjöds i samband med militärkuppen 1980, och blev inte tillåtet igen förrän 1991.