Tillvarons mystiska dimensioner tilldrar sig intresse och leder ofta till program på TV3. Ett av de mindre uppmärksammade oförklarliga fenomenen vid sidan av sådant som spökhus och sanndrömmar är det faktum att alla är nöjda efter en S-kongress. För så är det ju. Ombudsmännen rustar till strid för sina hjärtefrågor. I år ville en stor del av ombuden, under ledning av Carin Jämtin, ta strid i frågan om privata vinster av vård och skola. Partiledningens linje vann. Det blev visserligen skärpning av skrivningen, men en byråkratisk sådan som blir närmast omöjlig att kontrollera: vinster på vård och skola är okej, men ska inte kunna uppnås genom kvalitetssänkningar. Nähä? Ändå är varenda jävel nöjd efteråt. Förnöjsamheten är både kuslig och oförklarlig.
Nu börjar den egentliga valupptakten och det märks att trupperna dras ihop. Även de sossar som brukar vara självkritiska, och de ledarskribenter vars uppgift är att avslöja den politiska teatern, går in i autopilotstyrt lojalitetsläge. Aftonbladets ledarsida gratulerar helhjärtat och helt utan ironi kongressen till att ha undvikit debatt: ”Gårdagens debatt om vinster i välfärden var en uppvisning i partipolitisk självdisciplin. Ett 40-tal talare var anmälda och normalt borde det ha inneburit en diskussion mellan höger och vänster, mellan dem som var för marknadsmässiga lösningar och de som tror på mer politisk styrning. Men debatten kom av sig. I stället reste sig talare efter talare för att tacka partistyrelsen för att den varit så lyhörd”. Skribenterna på Dagens Arena tycks vara lika entuasiastiska över den enade fronten för en mittenpolitik. De ledarskribenter som är kritiska finns på liberala Dagens Nyheters ledarsida – och då för att S-kongressens beslut ligger så nära borgarpolitiken att alternativen kan bli svåra att urskilja för väljarna!
Som väntat mejslade kongressen ut en politik för de det ”gått bra för”.
”De det gått bra för” är den nya socialdemokratiska eufemismen för mellanskiktet. Alla pratar om mellanskiktet, alla räknar på mellanskiktet, alla försöker bli älskade av mellanskiktet. Valstrategerna är överens: det är den som mellanskiktet röstar på som vinner nästa val.
S-kongressen slog fast en politik som är utmärkt för lattemammor och AD-pappor, liksom för lattepappor och AD-mammor. Så hur köper man detta berömda mellanskikts kärlek? Vad vill det ha?
Villa, är ett av svaren. Alltså bör man underlätta bostadskarriären. Högre tak i den tillfälliga försäkringen, så att även höginkomsttagare ”får råd” att vara hemma med sjuka barn. Montessoriskolor, eller åtminstone skolor som inte är tråk-kommunala, lyder ett tredje svar. Det socialdemokratiska definitionen av gruppen kunde sammanfattas Montessori, Moral, Mindfulness. Man ska erbjuda Montessoriskolor till en medelklassgrupp med hög arbetsmoral och ersätta rationella samhällslösningar med hög privatmoral (man drar ned på skolstädningen, men handspritar som en galning, försämrar skolmåltiderna men satsar på perfektionistisk kosthållning hemma och ”sockerfri barnuppfostran”). Och så lite mindfulness, för det här är en grupp som förväntas jobba hårt och länge och ta eget ansvar för att inte blir utbränd. Mellanskiktet köper en självhjälps-CD och sitter sedan på bilparkeringen utanför K-Rauta och övar sig i att vara närvarande i nuet.
Men denna valstrategi – allt för mellanskiktet – har ett problem. Det är att Socialdemokraterna, som S-bloggaren Kajsa Borgnäs lakoniskt påpekar, blöder väljare både uppåt och nedåt, så att säga. Partiet förlorar inte bara medelklassen utan också arbetar- och arbetslöshetsklasserna. Mellanskiktet har många öppna politiska famnar att gå in i, och vid en enkelspårig satsning på att kamma mellanskiktet medhårs är risken högst realistisk att man blir ett parti för ingen alls.
