Nu rasar drevet mot näringsminister Maud Olofsson, eller ”Flip-flop-Maud” som Expressens ledarsida rent av kallar henne.
Visst är det lätt att instämma i kören av kritik mot att statligt ägda Vattenfall går emot det ägardirektiv som riksdagen klubbade redan 1997 och som innebar att företaget ska ha ”en strategisk roll i utveckling av ny elproduktionsteknik och investeringar i förnybar produktion”.
Men detta är ingen nyhet. Olofssons företrädare på näringsministerposten, socialdemokraterna Thomas, Leif och Björn var precis lika tysta när företaget, i stället för att ta täten i fråga om förnyelsebar el, sakta men säkert förvandlades till en vinstbringande internationell kol- och kärnkraftsjätte.
Så låt oss inte fastna på personnivån.
Det positiva i sammanhanget är att ägardirektivet nu lyfts fram och att de kritiska frågorna äntligen riktas mot Vattenfall. För de svenska regeringarnas mångåriga passivitet gentemot Vattenfall innebär en motsägelse som de facto underminerar deras trovärdighet i klimatsammanhang. Att tjäna miljarder på kolkraft och samtidigt försöka få världen att enas om bindande utsläppsminskningar i Köpenhamn – det rimmar illa.
Med mindre än tre veckor kvar till klimattoppmötet ser det dessutom ytterst mörkt ut att ett avtal skulle komma till stånd, vilket på ett mycket konkret sätt drabbar människor i en rad fattiga länder redan i dag. Vi ser det i form av torka, översvämningar, jorderosion och migration…
Nu slår dessutom FN larm om att den globala tillgången på mat förvärrats kraftigt och i måndags inleddes ett världtoppmöte om tryggad tillgång på mat. Jaques Diouf, generaldirektören för FAO, det FN-organ som handhar frågan om livsmedelsförsörjning, genomförde personligen en dygnslång hungerstrejk i helgen för att understryka allvaret i situationen.
FAO beräknar att antalet hungriga kommer att öka med ytterligare ungefär 100 miljoner människor under 2009. Det innebär att fler än en miljard människor går hungriga.
Orsakerna är förstås fler än klimatförändringarna men låt oss inte blunda för den roll de faktiskt spelar. Som FN:s tidigare speciella rapportör för rätt till mat, Jean Ziegler, så slagkraftigt sammanfattat ett av sina inlägg i frågan: Att omvandla människors mat till bilbränsle är inget mindre än ”ett brott mot mänskligheten”.
Här finns en tydlig parallell till den pågående Vattenfall-debatten. Det finns sedan länge vettiga dokument att utgå ifrån – ändå går utvecklingen åt helt fel håll. Ännu viktigare än nya juridiska dokument är en samlad vilja från framför allt den rika världen att sätta hållbar utveckling framför kortsiktiga vinster.
För samtidigt som miljoner spädbarn diar undernärda mammor och ärver svältrelaterade sjukdomar är det redan juridiskt fastslaget i bindande internationella FN-konventioner att rätten till mat är en mänsklig rättighet.
Den ekonomiska krisen parad med klimatkrisen skulle kunna bli en global vändpunkt. Frågan är hur länge till vi är beredda att acceptera svält, massarbetslöshet och ett tippande klimat – samtidigt som jorden har resurser att mätta oss alla på ett ekologiskt uthålligt sätt? Har vi inte fått nog?
