När man sakta inser klimatutmaningens omfattning, vilka krav den ställer på oss och på hur vi måste leva, då går det upp för en. Den här frågan löser sig inte, som det ibland låter, vid snabbköpsdisken. Det är så klart inte ointressant vad jag konsumerar, och framförallt inte hur mycket jag konsumerar, men utmaningen går inte att rida på individualismens och den privata ångestens drakrygg. Jag kan inte gå ut och lägga räls i min egen trädgård och hoppas att det ska köra fler tåg i Sverige. Klimatutmaningen kräver gemensamma lösningar.
I takt med att problemen tornar upp sig i horisonten så inser man hur omfattande samhällsförändringar som krävs. Från Romklubbens varningar om tillväxtens slut och framåt har det blivit allt vanligare och allt mer accepterat att förutsättningarna för vårt ekonomiska system håller på att förändras. Visst finns det många som fortfarande inte vill se det. Under förberedelserna till Köpenhamnstoppmötet har ordförande Reinfeldt talat om en motsättning mellan klimatkrisen och finanskrisen, i Poznan försökte han förklara för Arbetarens reporter att ”det finns inte oändligt med resurser”. Och även om det är ordagrant vad miljörörelsen sagt i decennier så talade han inte om att oljan håller på att ta slut, utan att det just nu uppfattas som för dyrt att göra något åt klimatet. Som om Sternrapporten aldrig någonsin skrivits. Den som i princip visade att varje pund som läggs på att mota klimathotet är att betrakta som en besparing jämfört med vad problemen kommer kosta.
Men även om Reinfeldt har svårt att se sambanden så finns det andra av hans kollegor som, i vart fall i retoriken, funnit dem. På Sorbonneuniversitet höll nyligen Nicolas Sarkozy ett tal om behovet av att finna ett nytt mått på ekonomiskt välstånd, i stället för den BNP-hets som äter ur jordskorpan och sliter ut människor.
I Storbritannien diskuteras, som bekant, koldioxidransonering och individuella utsläppsrätter på ett seriöst och initierat sätt utan att politiska makthavare kan värja sig.
Ett nytt ekonomiskt system är att vänta. Om inte förr så när de sinande oljekällorna gör att det maskineri vi vant oss vid att tänka på som evigt rostar samman.
Vill vi komma dit innan dess – innan den beboeliga ytan minskat så pass att även Vellingebor kommer att längta tillbaka till den tid då 30 flyktingbarn kunde vålla debatt och vattenkrigen får oss att sakna oljekrig-en. Så gäller det att vi fokuserar vår energi på hur det politiska systemet måste förändras.
Problemet med processen som leder mot toppmötet i Köpenhamn är nämligen att klimatfrågan behandlas som tidigare politiska ödesfrågor behandlats. Man väntar sig att en kompromiss ska leda framåt, precis som revolutionärt sinnade arbetare i väst genom historien låtit sig nöjas med skiftande kompromisser som successivt stärkt deras ställning. Precis som man brukar göra när motsättningar mellan länder eller människor visat sig, så tänker man sig att man kan sitta ner vid förhandlingsbordet och mejsla ut en mellanväg som gör alla nöjda.
Men det går inte att kompromissa mellan vad som är ekologiskt möjligt och vad som är politiskt möjligt. Naturen självt kommer inte att dyka upp i Köpenhamn med en förhandlingsdelegation. Ingen kommer kunna göra eftergifter och tro sig skriva ut räkningen på ekosystemet. Höjs medeltemperaturen så kommer obönhörligen återkopplingsmekanismerna att synas i form av svällande och metanläckande världshav, smältande
permafrost och hopskrumpna regnskogar. Makten över planetens utveckling är på väg att rinna mellan fingrarna på oss som mänsklighet. Och det går inte att
kompromissa med.
Det politiska systemet är uppbyggt för att lösa konflikter människor emellan, konflikten mellan människan och de systemvillkor vi delar med alla andra arter kräver andra förhandlingsmodeller. Frågan måste vara hur man ska få ner koldioxidhalten till 350 ppm, inte om.
