Direkt efter den sista förhandlingsomgången gick Fredrik Reinfeldt som EU:s ordförande ut och meddelade att det inte blir något klimatavtal i Köpenhamn. En lite djupare inblick i vad förhandlingarna handlar om reser viktiga frågor om varför Reinfeldt och EU haft så bråttom att redan innan förhandlingsstart deklarera ett misslyckande i Köpenhamn. Vad medierapporteringen ofta missar att klargöra är att förhandlingarna egentligen handlar om två parallella processer och därmed två olika avtal. Det ena är Kyotoprotokollet där endast världens rika nationer, exklusive USA, lovar utsläppsminskningar om cirka 5 procent till 2012, samt att i kommande förhandlingar nå nya överenskommelser om fortsatta minskningar i en andra åtagandeperiod fram till 2020. Det andra är det avtal som skall följa Klimatkonventionen och FN:s forskningspanel IPCC:s rekommendationer om att globalt nå minskningar om 25–40 procent till 2020. Den färdplan som konventionsländerna undertecknade på Bali 2007 var en politisk utfästelse att nå detta mål i Köpenhamn. Tanken var alltså att dels fortsätta skruva åt för ytterligare utsläppsminskningar för världens rika nationer, med hjälp av Kyoto-protokollets steg två, och parallellt förhandla fram minskningar för resten av världen förutsatt att de lovas fullgott ekonomiskt stöd från i-länderna.
EU som tidigare varit en kämpe för Kyotoprotokollet, det enda bindande avtal som hittills finns, visar sig nu beredda att helt släppa det. USA används som ursäkt, eftersom deras ställningstaganden inte hinner bli klara innan Köpenhamn. Detta trots att det hittills har gått att ha en första genomförandeperiod utan USA. Och det borde inte vara några problem att göra så igen och lämna en öppning för USA att hoppa på lite senare.
De fattiga nationerna är ursinniga, med all rätt. I retoriken skyller nämligen EU och Reinfeldt på att stora utsläppare som Indien och Kina inte vill göra utfästelser om utsläppsminskningar. Detta är högst omoraliskt att göra, när deras utsläpp historiskt sett är en bråkdel av våra, liksom deras nuvarande betalningsförmåga att ställa om och samtidigt utrota fattigdomen i sina länder. Dessutom har världens rika nationer inte ens
levererat vad man lovat i Kyoto, och de rika länderna har inte levt upp till löften om pengar för stöd i omställningen av energisystemen som är nödvändig i utvecklingsländerna. Det är därmed helt förklarligt och välmotiverat att dessa länder inte gör utfästelser i nuläget. Att innan slutförhandlingarna påbörjats göra Kyotoprotokollet till ett skal utan innehåll fördjupar klyftan mellan rika och fattiga nationer och försämrar Sveriges anseende hos utvecklingsländerna. Trots detta har Reinfeldt mage att fortsätta ge sken av att man driver på för ambitiösa klimatmål.
Istället för Kyotoprotokollet försöker
i-länderna få in alla länder under samma avtal och därmed kräva motsvarande utsläppsminskningar av fattigare nationer. Då det tog tio år att få Kyotoprotokollet att träda i kraft lär vi inte kunna vänta oss mindre tid för ett avtal som skulle omfatta alla nationer. Har vi tid med det? Det hela tycks vara en illa maskerad uppvisning i konsten att behålla sin maktposition i världen. Men i detta maktspel är insatserna ovanligt höga – globalt klimatkaos och katastrofala framtidsperspektiv för framför allt världens fattiga.
I ilska över i-ländernas ovilja att göra
tillräckliga utfästelser vad gäller utsläppsminskningar och finansiering, marscherade de afrikanska delegationerna ut från Barce-lonamötet i början av november. Utvecklingsländernas representanter fördömde
i-ländernas låga ambitionsnivå och ovilja att nå ett juridiskt bindande avtal i Köpenhamn. Åtminstone 135 av världens länder vill ha detta avtal. Det är ett hån mot alla dem att Reinfeldt så kategoriskt avfärdar möjligheterna att nå dit. En mer optimistisk och pådrivande hållning från EU-ordförandens sida skulle lägga ytterligare press på USA och de andra bromsklossarna. Chansen är kanske större än någonsin eftersom det för första gången börjar gro en insikt om att vi de facto sitter i samma båt – även om vi i Nord inte tycks märka att vi sjunker, och fortfarande dansar på övre däck. Varför inte i stället peka på att möjligheterna att nå ett avtal faktiskt är bättre än någonsin! Aldrig har medvetenheten kring allvaret i klimatfrågan varit så stor. Den konsensus som råder bland forskare om klimatförändringens allvar har sällan skådats. Utvecklingsländerna är mycket angelägna om att ett avtal blir av och är beredda att göra utfästelser så snart de ser ett substantiellt stöd från de rika länderna. Dessutom har USA en ledning som är mer konstruktiv i klimatfrågan än tidigare.
Det är oerhört misslyckat att i detta kritiska läge för klimatet frångå möjligheten att förlänga och utveckla Kyotoprotokollet, det enda bindande avtal vi har. Under tiden måste vi arbeta för ett avtal som gäller klimatkonventionens alla parter.
Reinfeldt och EU spelar med civilisationens överlevnad. Till syvende och sist bör beslutsfattarna i dag omfattas av den ödmjuka insikten att det inte går att förhandla med klimatet.
Hanna Landinez Wetterstrand
Torbjörn Vennström,
Klimataktivister
