”Vår verkliga ekonomi byttes ut mot en fantasiekonomi… [amerikanerna] ombelånade sina hus och spenderade överskottet. De maxade ut flera kreditkort var… dubbla jobb och skulder höll konsumtionen uppe….”
”Obamas politik, liksom Bushs före honom, är inriktad på att berika Goldman Sachs och vapenindustrin.”
Hårda ord, men inte uppseendeväckande i sig kanske. Det uppseendeväckande är vem som skrivit dem – inte Michael Moore, inte Naomi Klein, eller Barbara Ehrenreich, eller Ralph Nader, utan en 70-årig ekonomidocent vid namn Paul Craig Roberts.
I början av 1980-talet var Paul Craig Roberts USA:s biträdande finansminister. Hans chef hette Ronald Reagan. Han kallades för ”Fadern till Reaganomics”.
Roberts doktorerade på en kritik av Karl Marx. I dag citerar han bittert samma tänkare: ”’Kapital är dött arbete, som, likt en vampyr, lever bara genom att suga in levande arbete, och lever mer ju mer arbete det suger in’ … om Karl Marx och Lenin levt i dag skulle de vara förstahandskandidater till Nobelpriset i ekonomi [syftar på Riksbankens pris till Nobels minne]. Marx förutspådde arbetarklassens utarmning, och Lenin förutsåg hur produktionen av varor underordnats finanskapitalet… Deras förutsägelser är… mycket närmre pengarna än Centralbankschefers, finansministrars och Nobelpristagares…”
När Roberts lämnat sin ministerpost arbetade han för rika konservativa stiftelser som Cato Institute, skrev krönikor i och var till och med redaktör på Wall Street Journal och Business Week. Men när hans bok The tyranny of good intentions kom ut 1999 recenserades den inte ens av de affärstidningar som haft honom som skribent i två decennier. Dess tes var att rättsäkerheten gått förlorad i det amerikanska rättsystemet – chockerande för hans forna kamrater i ett republikanskt parti med ”lag och ordning” och ”nolltolerans” som slagord.
Men det var ingenting emot vad som skulle komma från ex-ministerns penna efter George W Bushs tillträdde och i synnerhet efter 11 septemberattentaten. Ämnena varierade från kriget mot Irak (”Bush borde ställas inför riksrätt för att ha ljugit för amerikanska folket”), Israel (”en stat byggd på stulet land”), Iran (”de neokonservativa bara längtar efter en chans att atombomba Iran”) och själva attentaten (”troligen ett insiderjobb”).
Vad får en människa att förändras så? Paul Craig Roberts vägrar besvara den frågan. Han har inte förändrats, menar han – det amerikanska samhället har förändrats.
– Jag ser mig fortfarande som konservativ precis som då. Bush, Cheney, Palin är inga riktiga konservativa, bara ambitiösa idioter. De draperar sig i flaggan och säger att USA är under attack från terrorister. Kriget mot terrorismen är en täckmantel för att dölja hur de ger bort pengar till sina vänner och allierade, Halliburton, legosoldatsfirmorna som ägs av republikaner, och så vidare. En riktig konservativ försvarar lagen, konstitutionen. Bush har lagt alla grunderna för en polisstat där medborgarna är rättslösa mot staten. Och Obama har inte rivit upp det Bush gjort. Många så kallade konservativa verkar utgå från att staten är ofelbar – samma stat som spärrat in människor i fem, sex, sju år på Guantánamo för att sedan släppa dem utan åtal.
Nu har Roberts kommit tillbaka till sitt gamla ämne, ekonomi, med en ny bok betitlad The War of Worlds – How the Economy Was Lost. Hans förutsägelser för den amerikanska ekonomin är dystra.
– Vi kommer att få se en depression med inflation, kanske hyperinflation. Vi har inte sett det värsta än. Det finns fortfarande fastighetsbubblor som kommer spricka, men det värsta kommer när Fed [centralbanken] – börjar trycka pengar för att finansiera det amerikanska budgetunderskottet, fast i dag när allt sker elektroniskt kommer det inte att vara lika uppenbart för folk att det är precis det banken gör.
Orsakerna, menar han, är två – att amerikanska arbetare kompenserat sig för stillastående och sjunkande löner genom att låna allt mer, och bristen på kontroll över finansspekulation – inte helt ovanliga förklaringar. Men han går längre än de flesta.
– Ju mer jag tänker på det, desto mer ser jag hela finanskrisen som ett bedrägeri. Regeringen hade bara kunnat ogiltigförklara dessa ”swaps”, i praktiken ren vadslagning, som vissa finansbolag gjorde enorma förluster på. Genom att ändra vissa bokföringsregler skulle man kunna ha låtit bankerna själva bära förlusterna lite i taget under ett antal år. I stället delade man ut hundratals miljarder av skattebetalarnas pengar.
Finanskapitalet, tillsammans med försvarsindustrin, kontrollerar totalt regeringen, centralbanken, hela det republikanska partiet och större delen av det demokratiska partiet i dag.
– I grunden handlar det om girighet. USA gick fel när girigheten släpptes fri.
Till skillnad från andra oortodoxa ekonomer som Paul Krugman och Joseph Stieglitz ger Roberts inte mycket för jobbskapande genom stimulanspaket.
– Konventionell stimulanspolitik har inte fungerat. Detta är inte en konventionell lågkonjunktur. Paul Krugman begriper inte vad som händer, när nästa vändning nedåt kommer kanske han och andra konventionella ekonomer tänker efter.
Ett annat av Roberts förslag torde däremot gå hem direkt hos vänstern.
– När USA ensamt står för hälften av världens militärutgifter är det snabbaste sättet att få ned budgetunderskottet att dra tillbaka alla soldater från Irak och Afghanistan och att stänga de flesta av USA:s 700 militärbaser runtom i världen.
– Allt detta är fullt möjligt att göra, teoretiskt. I praktiken är inget av det möjligt. Oligarkierna, regeringens korruption, och allmänhetens okunnighet är för stor, säger han.
”Om jag visste vad det republikanska partiet skulle utvecklas till, skulle jag aldrig ha arbetat för det”, har Roberts skrivit vid ett tillfälle. Förvånande nog försvarar han ändå fortfarande den regering han ingick i, Reagans:
– Jag vet att folk kritiserar det Reagan gjorde i Grenada, i Nicaragua, men han gjorde det för att möta ett verkligt hot, från Sovjetunionen. Det går inte att jämföra med i dag – Irak, Iran, Talibanerna, Nordkorea – det är bara trams, ursäkter för att bygga ett imperium. Reagan glorifierade USA mycket, ”den skinande staden på höjden” och sådant, och många människor som var väldigt kritiska mot USA då – och inte utan anledning, med Vietnamkriget och så vidare – hatade honom för det. Men vi behövde tro på att det var sant, i den situationen som var.
Nyligen använde Roberts själv Reagans gamla fras, ”den skinande staden på höjden”, som en ironisk rubrik över en artikel om en hemlig CIA-tortyrcentral i Litauen.
Nägon större kontakt med sina gamla regeringskollegor har han inte.
– De är till största delen köpta horor. Jag fick höra för ett tag sedan om en konversation på en middag i New York där några av dem hade sagt ”stackars Craig, om han inte blivit kritiker, hade han varit värd miljoner i dag, som vi”.
DEt finns något strängt, dömande, oförsonligt över Paul Craig Roberts.
Han återkommer många gånger till moraliska värden, ett val mellan rätt och fel. Och i det valet, menar han, har hans land valt fel: ”Varför överväger USA:s president att skicka tiotusentals fler soldater för att döda människor i Afghanistan? Svaret är att USA i dag är ett omoraliskt land, med ett omoraliskt folk och en omoralisk regering. Amerikaner har inte längre något samvete. De har gått över till den mörka sidan. Mänskligheten har strävat i årtusenden efter att kontrollera ondska med moral. I den amerikanska supermakten har den strävan kollapsat och misslyckats”, skriver han.
– Min slutsats är att USA redan är på en väg utan återvändo. Amerika är förlorat. Det enda som är kvar är ett livsfarligt hot mot resten av världen.
Vad är det i så fall som driver dig att fortsätta?
– Om man ska gå under, kan man lika gärna göra det i strid.
