Gång efter gång bläddrar jag fram bilduppslaget där vänstersidan föreställer ett tummat svart-vitt foto på en ung kvinna, uppklistrat på en lägenhetsvägg. Bildtext: ”Darias mamma dog ung i aids.”
Men det är högersidan som jag inte lyckas släppa. Är det för att det snart är jul? Är det för att jag själv har barn i samma ålder? Eller är det för att jag så påtagligt påminns om alla de människor jag mötte när jag reste runt i Uganda och Sydafrika och skrev om hiv-aids?
Jag vet inte. Jag vet bara att flickan på Donald Boströms bild, klädd i sin finaste klänning när hon står förväntansfull framför den klädda granen, inte lämnar mig någon ro. Bildtext: ”Det var vid julen när Daria var fyra år som man upptäckte att hon hade hiv.”
Förra veckan, inför den internationella världsaidsdagen, presenterade FN-organet Unaids sin årliga lägesrapport som visar att 2,7 miljoner människor hivsmittades förra året och att två miljoner människor dog i aids samt att 33,4 miljoner personer lever med hiv i dag.
Siffrorna säger mig mycket lite. Kan jag ta in den smärta som bilden av Daria förmedlar och multiplicera med 33,4 miljoner? Egentligen inte.
Därför fungerar fotoboken Som en osynlig sten i mitt hjärta som en ögonöppnare och påminnelse – på drygt 400 sidor möter jag människor från hela världen som bryter tystnaden och berättar sin historia. Vittnesmålet från Mr Bai i Beijing, Kina, har gett upphov till bokens titel: ”I vårt samhälle blir hiv-infekterade personer ett slags ensamma lågkast-människor. Det är som en osynlig sten i mitt hjärta.”
Hiv/aids-epidemin krossar tillvaron för miljoner människor runt om i världen. Den är ett av de största problemen för fattiga människor, för arbetarklassen om man så vill, framför allt i södra Afrika.
Där finns också en stark politisk rörelse, som kämpar mot världshandelsorganisationens sjuka patentregler och de nationella regeringarnas politiska ovilja att prioritera att människor får mediciner. Där finns en kvinnorörelse som lyckats förklara att det inte kommer att gå att bekämpa epidemin med mindre än en feministisk revolution: att kvinnor får tillgång till säkra preventivmedel, men det svåraste – och viktigaste – makt över sina egna liv och sin sexualitet.
Några av världens främsta experter beskriver i Som en osynlig sten i mitt hjärta epidemins utveckling och omfattning, och om hur den skulle kunna stoppas tack vare de mediciner som ju existerar. Men jag möter förvånande lite av den organiserade kämpande aidsrörelsen. Det känns som ett glapp.
Visst kan jag behöva känna en empatisk länk till Daria och mr Bai, få upp ögonen för den orättvisa världsordning som innebär att jag tillhör den elit som, om jag drabbas av hiv, kommer att kunna leva vidare tack vare medicin. Men ännu mer skulle jag behöva påminnas om den politiska rörelse som kan förändra situationen. Och som behöver ditt och mitt engagemang.
Som en osynlig sten i mitt hjärta
Donald Boström, Mats Ögren Wanger (red)
Leopard
