2 679 739 kronor. Det är slutsumman i det rättsliga efterspelet till konflikten i Vaxholm 2004. Med förra veckans dom är Byggnads-arbetare- och Elektrikerförbundet skyldiga att betala det lettiska bolaget Laval un Partneri Ltd bland de högsta belopp som någonsin utdömts i Arbetsdom-stolen, AD.
Det är en klen tröst att AD prutat på bolagets yrkanden. Kraven på totalt 1350000 kronor i allmänt skadestånd har jämkats till 550 000 kronor. Fackföreningarna har dömts att ersätta bolagets rättegångskostnader med 2 129 739 kronor. Bolaget hade yrkat på 3 051 444 kronor.
Däremot har AD avvisat bolagets krav på 1 420 000 kronor i ekonomiskt skadestånd.
Konflikten uppstod 2004 kring ett skolbygge som Vaxholms kommun lagt ut på entreprenad till L&P Baltic Bygg AB, ett i Sverige registrerat bolag som gick i konkurs 2005. Genom ett så kallat utstationeringsavtal med Baltic bemannade det lettiska företaget Laval i juni 2004 arbetsplatsen med 35 arbetare.
Arbetsplatsen saknade kollektiv-avtal och Byggettan misstänkte därför social dumpning. I förhandlingar den 15 september 2004 krävde man avtal enligt villkor som gällde inom avtalsområdet. Dagen innan – den 14 september – hade bolaget upprättat ett avtal med en lettisk fackförening. Förhandlingsprotokoll visar att Byggettan hölls ovetande om detta avtal.
Förhandlingarna strandade när detta blev känt och med stöd av förbundet varslade Byggettan om stridsåtgärder. Dessa trädde i kraft den 2 november samma år, och den 3 december utlöste Elektriker-förbundets medlemmar sympatiåtgärder.
Laval kontrade med att åberopa brott mot Medbestämmandelagens, MBL:s fredspliktsregler, men även mot artikel 49 i EG-fördraget – som reglerar fri rörlighet för tjänster.
Denna ståndpunkt avvisade AD i en interimistisk dom, där domstolen slog fast att de vidtagna stridsåtgärderna var lagliga och när det gällde EG-rätten var det inte möjligt ”att dra några tillräckligt säkra slutsatser”.
Nu fem år senare hävdar AD att Lavals invändningar var ”välgrundade”.
Denna perspektivförskjutning vilar på att EG-domstolen 2007 underkände de regler i MBL som tillåter den typ av stridsåtgärder som tillgripits vid skolbygget i Vaxholm. Lagstiftningen på EG-nivå gör nämligen anspråk på att ha retroaktiv verkan.
Eftersom de utlösta stridsåtgärderna inte befanns vara i strid med svensk lag, utan det visade sig vara svensk lag som stred mot EG-rätten kan man spontant tycka att svenska staten – i någon form – skulle ta ansvar för att de fackliga organisationerna inte drabbas.
I stället skjuter landets högsta domstol i arbetsrättsliga tvister över ansvaret på fackföreningsrörelsen att spekulera i om svensk arbetsrätt strider mot EG-rätten.
Det är också talande att det är den traditionella korporativa strukturen som anammat rätts-regler som juridisk expertis har klurat ut på EG-nivå. AD är ju ett av de få korporativa organ där Svenskt Näringsliv valt att sitta kvar.
Nu är domstolen långt ifrån enig. Den ledamot Sveriges akademikers centralorganisation, Saco, utsett har ställt sig bakom inskränkningarna i konflikträtten. En av de statligt utsedda ledamöterna – med ett förflutet som jurist på LO-TCO Rättsskydd – har förordat ett lägre skadestånd, men har godkänt principen om utvidgade skadeståndsregler.
Den av LO utsedda ledamoten har avvisat bolagets yrkande om allmänt skadestånd, och anser att parterna ska stå för sina egna rätte-gångskostnader. Mer anmärkningsvärt är att en av de statliga ledamöterna också avvisat skadeståndsanspråken, med motivering att ”några motsvarande fördragsstridiga stridsåtgärder” inte genomförts efter EG-domstolens utslag 2007.
Utslaget i Lavalmålet har ytterligare devalverat den upphaussade visionen om ett socialt Europa. AD:s höga profil sedan 1990-talet och Medlingsinstitutets tillkomst är andra inslag i den så kallade harmoniseringen. Den proposition regeringen lade på riksdagens bord den 5 november innehåller förslag på förändringar i MBL med samma bäring. Men gissningsvis kan vi ännu bara skönja skuggan av ett ofta oförutsägbart europeiskt rättssystem.
