Förra veckan släppte SwedWatch och Fair Trade Center två rapporter som visade att de svenska leksaksföretagen har bristande kontroll över arbetsförhållandena i fabrikerna som de köper av. 80 procent av de leksaker som säljs på den svenska marknaden har tillverkats i Kina.
Han Dongfang är arbetsrättsaktivist som sedan slutet på 1980-talet arbetat för fria fackföreningar i Kina och är grundare av China Labour Bulletin. Organisationen driver arbetsrättsprocesser och rapporterar om arbetsrättsläget i Kina via radiosändningar och hemsida. Han Dongfang ser en ljusning för arbetarna på fabriksgolvet och den stavas medvetna arbetare och företag som sätter igång pilotprojekt där arbetarna lär sig förhandla kollektivt.
Många ser den kinesiska regeringen som ett av de största hindren för förbättringar av arbetsvillkoren för de kinesiska arbetarna på fabriksgolven. Men du är ändå positiv – varför?
– Jo, för att verkligheten för de kinesiska arbetarna har förbättrats. För tio år sedan arresterades nästan alla som organiserade arbetare. Det händer inte i samma utsträckning längre. Å andra sidan skyddar regeringen heller inte arbetarna. Då kan man antingen välja att fokusera på att regeringen inte skyddar arbetarna från att få sparken eller så kan man fokusera på att regeringen gör bra saker, det vill säga att de inte längre arresterar de som organiserar arbetare. Så, på ett sätt kan man säga att det politiskt blivit tryggare för dessa människor.
– Vad gäller vår arbetsfilosofi, så ser vi på China Labour Bulletin regeringens agerande, att göra det näst sämsta, som någonting positivt, som ett bidrag till utveckling. Det är så man bygger en konstruktiv anda – att betrakta situationen på det här sättet gör livet lite lättare att leva.
Vad anser du om företags sociala ansvar, det så kallade CSR? Vad innebär uppförandekoder och företags egenkontroller av de underleverantörsfabriker de köper av – är de effektiva instrument för att förbättra arbetsvillkoren?
– Allas bidrag räknas, vi kan inte tillskriva en aktör i detta system mer vikt än någon annan. Man kan se det som ett lags ansvarsfördelning i ett stafettlopp. Alla behövs för att vinna ett VM. Det är därför som jag ständigt brukar upprepa att uppförandekoder, CSR och konsumentkampanjer, bojkotter undantaget, har positiva effekter, och många gånger skapar en medvetenhet bland konsumenter. Det går väldigt sällan att se en direkt effekt av denna konsumentmedvetenhet på det individuella planet för en kinesisk arbetare. Men det betyder inte att dessa personers ansträngningar för en mer etisk konsumtion inte är viktiga.
– Vad gäller företagens egna granskningar och kontroller tycker jag att de är rätt komiska. Jag är djupt kritisk till många delar av denna ”kontroll”, men ser också det bidrag som det ändå innebär. Om kontrollanterna inte kom till fabriken skulle arbetarna inte inse att deras fabrikschef är rädd för någon. De märker att cheferna börjar förbereda sig inför detta besök och talar om för arbetarna vad de ska svara. Svarar arbetarna ”fel” hotar fabrikscheferna med avsked. På så sätt ökar ändå arbetarnas medvetenhet om att någon ”utifrån” granskar dem. Därför bidrar dessa kontroller, om än mycket lite, till att öka arbetarnas medvetenhet om sina rättigheter. Men om man har arbetare som är medvetna om sina rättigheter fullt ut – och som tillåts och vet hur man förhandlar kollektivt – behöver man inte några företagskontrollanter. Arbetarna slår då själva larm om något skulle vara fel.
– Visst, vi kan anklaga företagen eller de lokala myndigheterna för deras beteende, men vi har som arbetare också ett ansvar – arbetarna måste organisera sig.
Men har inte aktörerna olika resurser och förutsättningar?
– Arbetarna har också en del i detta och måste inse det, inte smita ifrån ansvaret och lägga skulden på någon annan. Om vi döljer det faktum att vi är en del av denna kedja kommer vi inte att kunna lösa problemet. I slutänden är det inte ett företags ansvar att se till att kollektiva förhandlingar kommer till stånd. Men om företagen kan bidra på något sätt för att etablera en modell med kollektivförhandlingar, inklusive val av arbetsrepresentanter där kommunikation mellan representanterna och övriga arbetare blev en vana, är det bra.
– Om man inte har haft denna tradition av att välja arbetsrepresentanter tidigare och vet hur det går till när man rapporterar tillbaka till arbetarna, så tar det ju tid att lära sig. Det är en process och inget som fixas över en natt.
Du talar om att företag måste ta ett andra kliv i sitt CSR-arbete. Vad menar du med det?
– Det förutsätter att de har utarbetat uppförandekoder. Det andra klivet företag behöver göra är att samarbeta med facket i hemlandet och med lokala fack och arbetsrättskunniga personer på plats i Kina och genom utbildning av både fabrikschefer och arbetare.
– Mer konkret skulle det kunna se ut så att företag A, med bra rykte och som är involverade och framgångsrika i sitt CSR-arbete, väljer ut en eller två av sina fabriker och gjorde dessa till pilotfabriker. Det bästa är om det multinationella företaget själv äger fabriken eller om företaget är den största köparen av de produkter som tillverkas i denna fabrik. Företaget inleder sedan ett samarbete med de andra två parterna, där den ena är en fackförening i hemlandet och den andra parten lokala arbetsrättsexperter i Kina. Därefter sätter företaget igång att informera arbetarna om att detta är ett gemensamt pilotprojekt, där företaget vill introducera ett nytt system som i framtiden gör att lönenivåer, arbetsmiljö, övertidsersättning och andra förmåner kommer att vara frågor som man gemensamt förhandlar fram – inte något som endast chefen beslutar om. Därefter är det viktigt att släppa taget och lämna arbetarna och fackkonsulterna ifred så att arbetarna får arbeta sig fram till hur detta bäst fungerar. De kommer att göra fel i början, men det är bara så man lär sig.
Även om det inte råder fackföreningsfrihet så finns det sedan 2008 utrymme i lagen för kollektiva förhandlingar i Kina.
– Ja, men inte i praktiken och det är här företagen skulle kunna skynda på utvecklingen av denna process genom dessa pilotprojekt. När modellen så småningom börjar fungera kommer de positiva erfarenheterna att sprida sig till grannfabrikerna och därefter vidare. Men arbetarna i Kina sitter inte stilla – de strejkar som aldrig förr. De senaste tio åren har antalet vilda strejker ökat drastiskt. Vi har en våldsam historia av revolutioner och behöver hitta andra sätt att lösa konflikter på. I längden är strejk ingen hållbar metod för att komma till förhandling, men arbetarna kommer att använda sig av den så länge det inte finns något kollektivavtalssystem.
– Om man har arbetare som är medvetna om sina rättigheter behöver vi inte några företagskontrollanter. I ett sådant läge fungerar strejk som något man tar till i sista hand, något som fungerar som ett hot. Som det ser ut nu är strejk det första alternativet. Det vill vi ändra på.
Fakta/De jobbar utan semester
Kinesiska arbetare, oftast unga kvinnor, som producerar leksaker för den svenska marknaden arbetar under svåra förhållanden, visar två färska rapporter från SwedWatch och Fair Trade Center.
Flera av de svenska företagens leverantörer tecknar fortfarande inte lagstadgade socialförsäkringar för arbetarna. Många ersätter heller inte sjuk- och semesterledighet och det förekommer fortfarande problem med hälsa och säkerhet.
SwedWatch har genomfört intervjuer med anställda hos kinesiska leverantörer till Top-toy som driver BR-leksaker och Toys R Us, Brio, Ica, Coop och Åhléns.
Fair Trade Centers rapport bygger på intervjuer med Top-toy, Brio, Ica, Coop, Åhléns, Barnens hus, Lekia och Leklust.
