Läsaren av Mussolini bjuds på en flink krönika, befriande tom på postmodern jargong. Men det är något lurt med underrubriken: En studie i makt. Den biografiska ansatsen som sådan bär på en risk att snäva in perspektivet.
Hur många av Arbetaren Zenits läsare kan räkna upp fler namn ur ledargarnityret inom den italienska fascismen – förutom Il Duces?
Och vilka minns att Benito Mussolini vid 29 års ålder blev chefredaktör för Avanti! – socialisternas partiorgan? Troligen färre än de som känner till att Hitler var misslyckad konstnär.
Hade inte kriget kommit emellan hade Mussolini kanske bevarat hjälteglorian han fått efter att ha fängslats för sin roll i ett väpnat uppror. Våldsbenägenheten drev honom i stället att leda den partifraktion som krävde att Italien skulle förklara krig mot Tyskland och Österrike. Till skillnad från arbetarrörelsen i andra länder bekämpades kriget, aktivisterna var en minoritet. Den blivande kommunistledaren Antonio Gramsci var en av dem som anammade Mussolinis ståndpunkt.
Långt ifrån alla krigsaktivister anslöt sig till fascismen och avfällingarna utgjorde ingen homogen politisk grupp. Den rågång mellan ”avdankade” socialister och ”aktiva” syndikalister som Hägg konstruerar blir ändå missvisande. Vid rörelsens bildande 1919 saknade fascismen stöd i arbetarklassen; de förmenta vänstermännen var – i likhet med andra fascistiska pionjärer – ”borgerligt uppvuxna akademiker” som misslyckats med att ympa in nationalistiska idéer i arbetarrörelsen. Det finns dock ett tillspetsat undantag som Hägg kunde ha uppmärksammat: Edmondo Rossoni. Som en av få krigsaktivister från arbetarklassen kunde Rossoni luta sig mot erfarenheter från sin exil i USA, där han haft en framträdande roll i de textilstrejker IWW organiserade i början av 1910-talet.
Dessa strejker brukar beskrivas som sällsynt lyckade exempel på hur immigranter från olika länder skapat en genuin internationalism på klassbasis. Rossoni drog en omvänd slutsats: Den italienska arbetarklassen skulle organiseras runt nationen istället. Vid hemkomsten från USA kom han således att tillhöra den minoritet inom USI (Unione Sindicale Italiana) som blev utesluten för krigsaktivism. Till skillnad från andra avdankade aktivister väntade Rossoni till 1921 med att ansluta sig till fascistpartiet. Men då fick han huvudansvaret för de fackliga organisationer som banade väg för den korporativa lagstiftning som antogs 1927.
I viss mån anammar Hägg mytbilden av en irrationell rörelse, med en svagt utvecklad ideologisk grund. Rörelsen beskrivs som ”en enmansshow” där så kallade hierarker blir skuggfigurer vid sidan om Il Duce. Det misstänkta mordförsöket på Gabriele D’Annunzio i augusti 1922 innebar att en farlig konkurrent neutraliserades. Han avfärdas ofta som sinnesrubbad poet, men hade under första världskriget avancerat till överstelöjtnant i flygvapnet. Och det var D’Annunzio som hämtades att anföra den heterogena frikår som 1919 annekterade staden Fiume, skådeplatsen för ”ett av de märkligaste politiska experimenten i världshistorien”. Mussolini blev först överspelad men agerade slugt i bakgrunden och bidrog till fristadens fall efter drygt ett år. Att fascisterna betonade aktionens egenvärde innebar inte att rörelsen saknade en utvecklad ideologisk plattform. Och givetvis skulle historien gestaltat sig annorlunda om D’Annunzio tagit befälet inte bara i Fiume. Med honom eller någon hierark i spetsen kunde fascismen ha blivit den ”parantes” som filosofen Benedetto Croce betraktade epoken som i efterhand. Croce hade stött regimen i början av 1920-talet och var angelägen att sopa igen sina egna spår.
Över 200 personnamn i bokens register kan framstå som en total kartläggning av nomenklaturan. Men det är också lätt att konstatera att fascismens rottrådar till elitteorier behandlas styvmoderligt. Vilfredo Pareto nämns i förbigående, medan däremot Gaetano Mosca och Robert Michels förbigås med tystnad.
På samma sätt beskärs Häggs maktanalys av att korporatismen är svagt fixerad. Bland annat genom att den så kallade nationalsyndikalismens rötter i katedersocialismen passerar revy utan diskussion. Detta medför att den reellt existerande syndikalistiska organisationen USI blir fullständigt osynlig, bland annat dess pådrivande roll i 1920 års fabriksockupationer. Samtidigt kommer man inte ifrån att socialismo della cattedra hade en relativt stark ställning i den italienska arbetarrörelsen. Ett fenomen som bildar ett kommunicerande kärl med den upprorstradition som Gramsci benämnt sovversivismo.
Göran Hägg är också summarisk när det gäller nationalisternas uppgående i fascistpartiet 1923. Därigenom försummar han en betydelsefull aktör: Alfredo Rocco. Tillsammans med Sergio Panunzio och Giovanni Gentile brukar Rocco räknas bland de främsta ideologiska uttolkarna och organisatörerna av den korporativa statsapparaten. Rocco var som justitieminister ansvarig för den strafflagstiftning som med olika tillägg tillämpats sedan 1930. Panunzio fick 1927 förtroendet att bygga upp Italiens första statsvetenskapliga fakultet vid universitetet i Perugia: Facoltà Fascista di Scienze politiche. Gentile påstås ha utnämnt sig själv till ”fascismens filosof”. Men frågan är om inte denna förmenta hederstitel myntades av Mussolini. Ett mer substantiellt rykte är att Gentile spökskrev delar av det officiösa dokumentet La dottrina del fascismo från 1932 åt Mussolini. Il Duce behärskade flera språk och var en inte oäven stilist som knappast nöjde sig med att korrekturläsa texten. Bidragen från Gentile – och andra intellektuella – var oumbärliga när en vildvuxen rörelse omvandlades till ett statsbärande parti.
I slutänden går det inte att komma ifrån att Göran Hägg bjuder på både fakta och sammanhang. Mussolini träder fram i helfigur – med fåfängan intakt. Särskilt tilltalande är att Hägg begripliggör avgörande skeden som Fiume-krisen och mordet på socialisten Giacomo Matteotti.
Hur Winston Churchill och Mussolini utvecklade en ömsesidig beundran efter att ha träffats 1927 blir också gediget analyserat. Förhållandet till Hitler var mer frostigt, mellan skål och vägg beskrev Mussolini kollegan i norr som ”en rörmokare i regnkläder”. Jag är ingen vän av att kanonisera litteratur, men nog har Göran Hägg publicerat ett verksamt motgift mot trivialisering av fascismen. Bortom bilden av en poserande pajas blir Il Duce något mer än en oundviklig naturkatastrof.
Mussolini, en studie i makt
Göran Hägg
Norstedts pocket
