Jag kände mig rätt nöjd med mig själv i söndags, när min fyraåring fick baka ett pepparkakshus. Det blev fint, vi åt en massa pepparkakor och hade kul. Med en ”lyckad förälder”-gloria på huvudet somnade jag gott. Nästa morgon körde det mesta ihop sig och slutresultatet blev att jag lämnade fyraåringen 20 minuter för sent till hans Luciafirande på förskolan. Det fick mig förstås att tänka över våra morgonrutiner hemma, hur det är möjligt att det kan ”köra ihop sig” sådär. Någon liten förändring kan nog vara på sin plats även om jag är rätt nöjd med helhetsbilden. Alla missar vi väl något ibland, viktigast är att huvuduppgiften funkar bra: att ge en kärleksfull uppväxt.
Jag undrar om det är på ett liknande sätt Fredrik Reinfeldt resonerar om sin roll som statsminister nu när kritiken mot regeringens sjukförsäkringsreform stegras för var dag som går. I januari genomförs det fjärde steget i det så kallade ”jobbskatteavdraget”, vilket innebär ytterligare en skattesänkning som framför allt gynnar höginkomsttagare. Arbetaren Zenit har i veckan räknat ut att det innebär en förstärkning på 325 kronor i månaden för den som tjänar mer än 50 000 kronor. Reinfeldt kallar sin vana trogen skattesänkningen för en satsning på låg- och normalinkomsttagare, men bakom det slagordet ryms en annan verklighet: visst får även vanliga arbetare en skattesänkning, men betydligt mindre. Den som tjänar minst 20 000 kronor får sin skatt sänkt med 194 kronor. Någon särskild satsning på låginkomsttagare är det med andra ord inte fråga om. Progressiviteten i skatteskalan minskar, både av att höginkomsttagare gynnas mer, men också av att de som inte arbetar, pensionärer, föräldralediga och sjuka, inte omfattas av samma skattelättnader.
Enkelt uttryckt: De rika blir rikare… Och då gör det kanske inte så mycket för regeringen att trygghetssystem som a-kassa och sjukförsäkring slås sönder, vilket är en förutsättning för att ha råd med så stora skattesänkningar. Den som har gott ställt har ju både ekonomisk marginal och kunskap att skaffa sig privata tilläggsförsäkringar eller att rent av anlita privatkliniker för rehabilitering vid sjukdom.
Att det ”körde ihop sig” med sjukförsäkringsreformen i och med att kritiken blev så hård mot att 16 000 sjuka utförsäkras vid årsskiftet, därtill till en arbetsmarknad i kris, fick Reinfeldt att tänka över situationen och modifiera förslaget. Efter uppmärksamheten mot att bland annat även dödligt cancersjuka tvingas säga upp sig från sina jobb för att ”prövas mot hela arbetsmarknaden” efter 180 dagars sjukskrivning, har regeringen mjukat upp förslaget på följande sätt: Möjligheten att skjuta upp prövningen”ökar”. Dessutom innebär förslaget ett tillägg om att prövningen mot hela arbetsmarknaden inte heller behöver ske efter 365 dagar av nedsatt arbetsförmåga, om det kan anses ”oskäligt”. Med största sannolikhet ser Reinfeldt skattesänkningspolitiken som sin huvuduppgift, han känner en ”lyckad statsminister”-gloria på sitt huvud, vilket får honom att somna gott. Att sjukförsäkringsreformen möter så hård kritik skulle han nog kunna leva med, om det inte vore för att det genast har gett utslag i opinionsmätningar. Stödet för de rödgröna stiger medan det rasar för regeringen. Håller sig frågan kvar på dagordningen är risken överhängande att den blir avgörande i nästa års val.
