För att skyla över skammen över sammanbrottet i klimatförhandlingarna ursäktade sig flera av världens ledare med att COP15 bara var början. För den folkliga mobiliseringen var det snarare the end of the beginning. Oavsett den politiska betydelsen så har Köpenhamnsmötet varit en klar fixpunkt för klimatrörelsen – på gott och ont. På gott, därför att vi faktiskt lyckades samla runt hundratusen demonstranter i Danmark under en dag och fick uppleva kraften av en massiv förändringsvilja. På ont, därför att vi knappast förmådde rubba den rika världens stenansikten i förhandlingsrummen. Vad hade hänt om vi satsat våra krafter på att ställa om med egna händer istället för att hoppas på välviljan i maktens korridorer? Jag är övertygad om att vi gjorde rätt som satsade på Köpenhamn – men ska vi göra om det vid nästa stora klimatmöte i Mexico City om ett år? Ska vi ännu en gång låta politikerna sätta vår agenda?
Vi befinner oss fortfarande i en katastrofal situation. Trots att vi i decennier faktiskt har haft kunskap och möjlighet att agera. Klimatlarmen avlöser varandra i allt snabbare takt, halten av växthusgaser i atmosfären och den globala uppvärmningen rusar framåt med ohejdad kraft. Men den politiska viljan att i handling möta detta hot väger lätt när globala maktstrukturer riskerar att rubbas. Totalfiaskot på toppmötet i Köpenhamn var en helt naturlig fortsättning på decennier av handlingsförlamning. Och hemma tvingas vi att se på när regeringen lanserar nya satsningar på utbyggd vägtrafik, kommuner som Uppsala startar nya civila lågprisflygplatser och statliga Vattenfall bygger ut kolkraften i Europa.
Det är enkelt att diagnostisera våra beslutsfattare som paralyserade, botemedlet är kanske mindre uppenbart. Både på den internationella och på den nationella scenen är det medborgarnas röst som saknas. Klimatrörelsen måste därför fortsätta att mobilisera människor med alla krafter för att tvinga fram en omställning. Erfarenheten från Köpenhamn visar trots allt att det finns hopp om en sådan mobilisering. Många av de modigaste och mest konstruktiva förslagen i förhandlingarna kom från utvecklingsländer, styrkta av uppvaktningen från folkrörelser och miljöorganisationer utanför.
Klimatarbetet går nu in i en ny fas, med ett nytt tempo och en ny dagordning. Vi måste bygga vidare på den energi som alstrats på Danmarks gator för att lyfta klimatfrågan till en ny nivå. Strategier för de närmaste årens viktiga kamp för att rädda planeten måste diskuteras, men vi får inte fastna i meningslösa bataljer om hur kampen ska föras. Det är knappast möjligt för klimatrörelsen att samlas kring en enda gemensam strategi, i stället måste vi hoppas att pluralismen föder nya insikter och drar till sig nya krafter. Att minska våra koldioxidutsläpp är inte den enda utmaningen – vi måste samtidigt klara av att hantera energi- och naturresursfrågor och hejda förlusten av biologisk mångfald om vi överhuvudtaget vill överleva. Efter decennier av desinformation och trakasserier från lobbyister och klimatskeptiker krävs nu en mycket snabb samhällsomställning om vi ska ta igen den förlorade tiden och undvika de mest dramatiska framtidsscenarierna. I Sverige är risken stor att de stora medierna under kommande valår försöker begrava klimatfrågan och fokusera på frågor som gynnar den borgerliga alliansen. Det blir vår uppgift att se till att ingen vinner ett val som säger att miljön inte är en prioriterad fråga – vilket Fredrik Reinfeldt sade 2006 ifall någon glömt. Vi måste göra upp med alla myter om klimatet som sprids av aktörer med en helt annan agenda än att rädda planeten. Det handlar förutom ren förnekelse exempelvis om föreställningar om hur icke-existerande teknik och marknadsmekanismer på kort tid ska kunna lösa klimatkrisen.
Även om det ekonomiska systemet behöver utmanas globalt så är det troligt att lokala omställningsalternativ har större potential att engagera individer och därmed skapa förutsättningar för en radikal omställning av samhället. För många människor ter sig den internationella förhandlingsarenan abstrakt och avlägsen, och det är viktigt att detta inte skapar alienation inför klimatfrågan. Men genom att påverka det politiska mikroklimatet kan större strukturer utmanas. På flera platser i Sverige har initiativ tagits för att göra enskilda kommuner klimatneutrala. Även på denna nivå är det dock än så länge långt mellan ord och handling, men skulle man lyckas ökar chansen att hela regioner och nationer följer efter och förändrar den politiska spelplanen. Vårt hopp består i det växande medvetandet om situationens allvar hos våra medmänniskor. Vi vet att argumenten är övertygande för att skyndsamt ställa om till ett klimatneutralt samhälle. Vi måste kämpa för att det ska bli möjligt. Vi måste fortsätta kämpa därför att det gäller våra liv.
