Den lilla ö-nationen blev återigen epicentrum för chockvågor som spreds genom den finansiella världen när president Ólafur Ragnar Grímson i förra veckan lade in sitt veto mot ett avtal om att nationalisera de isländska kraschade bankernas enorma skulder. Om avtalet, som islänningarna nu ska folkomrösta om, hade skrivits under hade Island tagit på sig en ny skuld på 4 miljarder dollar, motsvarande 120 000 kronor per invånare, till den i dagens situation närmast ockerhöga
räntan 5,5 procent. Men ett godkännande av uppgörelsen är ett villkor för att Island ska få loss nödlån från EU, IMF och enskilda länder, bland annat Sverige.
Bakgrunden är att de brittiska och nederländska regeringarna mitt i finanskrisens intensivaste skede i expressfart tog över den konkursfärdiga banken Icesave och ersatte alla sparare. Sedan har Storbritannien och Nederländerna i efterhand krävt in pengarna av Island.
Motivet till de brittiska och nederländska regeringarnas agerande kan ha varit att lugna allmänheten, för att undvika att en våg av panikuttag skulle bryta ut och spilla över på andra banker, men inte desto mindre var det juridiskt helt felaktigt. Endast Islands regering hade enligt europeisk lagstiftning rätt att gå in och likvidera banken och ta hand om dess skulder.
Övertagandet stoppade samtidigt alla utredningar av vad som dolde sig bakom Icesaves konkurs. Men i juli 2009 avslöjades det via sajten Wikileaks att de isländska bankerna, kort innan konkursen, hade tömt sina kassor genom stora lån utan säkerhet till privatpersoner – däribland några av bankens ägare. Några månader senare upprepades historien, när Storbritannien och Nederländerna krävde – och de isländska förhandlarna accepterade – att hemligstämpla texten i det avtal som nu fallit. Men ännu en gång läckte informationen ut via internet och blev snabbt allmänt samtalsämne.
Det är alltså en rejäl rad skandaler som har bidragit till att underblåsa folkets vrede på ön. I december har ett flertal banktoppar och affärsmän fått sina hus nedsmetade med rödfärg, aktioner signerade gruppen ”Icegroup Holdings”, vars medlemmar hittills gäckat polisen. Inför presidentens beslut i förra veckan hade en stor demonstration samlats i centrala Reykjavik.
Ekonomiprofessorn Michael Hudson från University of Missouri i USA ser Island som början på ett ”skulduppror”, och drar paralleller till Baltikum och i synnerhet Lettland. I båda fallen, påpekar han, är det ett litet skikt av befolkningen som dragit på sig lejonparten av skulderna: i Lettland – huvudsakligen överoptimistiska fastighetsentreprenörer, på Island – en ännu mindre grupp av finansspekulanter och rena bedragare. Men i bägge länderna faller bördan på landet som helhet. På Island genom statens övertagande – nu åtminstone tillfälligt stoppat – av bankernas skulder, i Lettland genom att regeringen med nedskärningar och nya lån försöker hålla växelkursen uppe, för att möjliggöra återbetalningen av så mycket som möjligt av de svenska bankernas dåliga lån. Som mot-exempel håller han fram Argentina, som efter att ha ställt in betalningarna 2002 lyckades åstadkomma en spektakulär ekonomisk återhämtning. Skulder som inte kan återbetalas måste helt enkelt avskrivas, menar Hudson.
Islands beslut kommer i ett läge när statsskulderna håller på att segla upp som nästa fas i den pågående globala ekonomiska krisen. Efter att Dubai vacklat på randen av bankrutt har investerare världen över blivit nervösa och finanstidningarna spekulerar i att Portugal, Irland, Italien, Grekland och Spanien, som döpts till PIIGS-länderna, skulle kunna drabbas av betalningssvårigheter. Eftersom de alla är euro-länder skulle det i så fall i sin tur ställa EU inför en politisk kris. Starkare länder som Tyskland skulle ställas inför valet att dumpa de svagaste ekonomierna och skada tilltron till euron, eller att skjuta till egna pengar.
Grekland ligger sämst till och planerar hårda åtstramningar för att minska budgetunderskottet, men det hotar i sin tur att utlösa social oro.
Samtidigt meddelade Financial Times i förra veckan, i en kort nyhet som i Sverige bara rapporterades i en notis i Dagens Industri, att ”Fondjättar backar ur USA:s statspapper” på grund av ”oro för skenande skuldsättning”. Oavsett skuldsättning kommer USA knappast att utsättas för samma bryska behandling från IMF och andra internationella organisationer som Island, Lettland och före dem talrika länder i tredje världen drabbats av. Men om det på allvar skulle uppstå problem för USA att låna till sitt budgetunderskott, skulle det innebära en chock för världsekonomin av större proportioner än något vi hittills sett.
