I torsdags häktades vaktmästaren AM från Sollefteå misstänkt för folkrättsbrott och mord. Det är tredje gången en krigsförbrytare häktas i Sverige, första gången häktningen sker med avsikt att ställa honom inför rätta i Sverige och andra gången som gripandet är ett resultat av den svenska polisens egna ansträngningar. AM är alltså inte unik, och när […]
I torsdags häktades vaktmästaren AM från Sollefteå misstänkt för folkrättsbrott och mord. Det är tredje gången en krigsförbrytare häktas i Sverige, första gången häktningen sker med avsikt att ställa honom inför rätta i Sverige och andra gången som gripandet är ett resultat av den svenska polisens egna ansträngningar. AM är alltså inte unik, och när Expressens Peter Kadhammar i lördags påstod att häktningen innebar att Sveriges tid som fristad för krigsförbrytare var över måste han ha talat mot bättre vetande.
Så länge det har funnits lagar mot krigsförbrytelser har Sverige varit en fristad för krigsförbrytare. Medlemmarna i den blodbesudlade svenska brigaden kunde efter finska inbördeskriget återuppta sina karriärer bland annat inom militären och diplomatin. Efter andra världskriget rekryterade det svenska försvaret flera av Förintelsens förövare till underrättelsetjänsten. Andra fick i lugn och ro stanna i landet, eller hjälptes av den svenska regeringen till ett liv i säkerhet i Sydamerika. På 1950-talet var Sverige emot upprättandet av en internationell krigsförbrytardomstol, på 1960-talet talade svenskarna för en snabb preskribering av andra världskrigets brott.
Det finns en mycket enkel förklaring till det här. Det kostar att ställa krigsförbrytare inför rätta. Den kostnaden är både ekonomisk – det är inte billigt att skicka poliser och åklagare utomlands för att hålla vittnesförhör – och politisk. Inte sällan anser åtskilliga av krigsförbrytarens landsmän att vederbörande är orättvist anklagad, och därmed finns det en uppenbar risk för både utrikespolitiska förvecklingar och desperata handlingar från extremister. Stora kostnader – och egentligen inget att vinna.
I mitten av förra decenniet hade Sverige chansen att ställa två betydande (misstänkta) krigsförbrytare inför rätta. Den ene var polischef i Mogadishu, och misstänktes för folkmord. Det fanns ett betydande intresse från västmakterna att han kunde återvända eftersom han var en viktig ledare i striderna mot den islamistiska milisen. Han greps, men släpptes snart. Den andre var en rysk officer, misstänkt för brott mot mänskligheten, som av den svenska regeringen bjudits in att samöva med det svenska försvaret. Han greps inte ens, efter oklara signaler från justitiedepartementet valde internationella åklagarkammaren att lägga ner åtalet.
Det är det här som är kruxet. Polisen uppger själv att det finns ungefär 1000 misstänkta krigsförbrytare i Sverige (det framgår inte om de menar sådana som kan åtalas, eller även dem vilkas brott hunnit preskriberas). Av dessa är säkert åtskilliga av samma slag som AM – enkla hantlangare som flytt rättvisan. Men en del av dem är av helt annat slag, personer som det skulle kosta åtskilligt av internationell prestige att ställa inför rätta. Bland dem exempelvis några irakier, som på amerikansk begäran överfördes efter kriget i Irak, och som tidigare hade höga poster under Baath-regimen. Kommer svensk polis att ingripa mot dem, eller mot amerikaner som deltagit i CIA:s hemliga fångflygningar, mot turkar som deltagit i regimens dödspatruller, mot israeler som deltagit i targeted killings, mot ryssar som deltagit i regimens många brott? Det är detta, och inte fall som dem mot AM och livstidsfången Jackie Arklöv, som avgör om den svenska politiken ändrats.
För säkerhets skull finns det en bestämmelse som säger att när utländska krigsförbrytare ska ställas inför rätta, måste detta först godkännas av regeringen. Man kan börja med att avskaffa den bestämmelsen.
JA
Den nya generationen husockupanter, Bergatrollen i Nyköping. Nu inne på tredje veckan.
NEJ
Men av Aspuddsbadet
återstår en ruin.