Så har vi äntligen gått in i valåret 2010. Regeringsskifte är tänkbart, ja till och med möjligt. Om landets progressiva krafter lyckas hålla liv vid indignationen över att en släkting eller vän blivit utförsäkrad och tvingats till sjuknärvaro i arbetslöshetsreserven under brinnande finanskris borde Reinfeldts avgång vara ett faktum. Men vad händer då? Den ekonomiska politiken lider över hela västvärlden av en genomträngande paradox: Samtidigt som vi övergår till tjänstetunga ekonomier och rationaliserar varuproduktionen – det vill säga vi skulle kunna ha mer tid över för varandra – blir vi fråntagna det vi en gång ägt gemensamt för att i stället tvingas konsumera samma tjänst till ett pris. Kapitalet skapar pseudomarknader för att kunna fortsätta expandera, och därmed existera. Senast gällde det bilprovningen, men oftast radikalt mycket viktigare samhällskomponenter. En vänsterpolitik värd namnet skulle beröva kapitalet möjligheten att skapa dessa marknader och därmed gå i närkamp med dess rätt att existera. Komplicerat? Låt oss gå till den ofta omnämnda Baumols sjuka.
William Baumol är en amerikansk ekonom som på 1960-talet formulerade den tes som sedan skulle gå under namnet Baumols sjuka. Han såg att i vår kapitalistiska ekonomi drevs varuproduktionen ständigt mot nya rationaliseringar för att på sikt ta upp en allt mindre del av arbetskraftens tid och ansträngningar. I stället skulle tjänstesektorn som andel expandera eftersom det fortfarande tar ungefär lika lång tid att laga en soppa, klippa hår, lära ut matematik till barn och passa sjuka som är inlagda på lasarett, som för 40 år sen. Och det här vore egentligen inget problem, alls, om det inte vore för funktionssättet i den kapitalistiska ekonomin. Vi saknar nämligen, i dagsläget, instrument för att föra över vinsterna från rationaliseringar i den privata varuproduktionen över till ett gemensamt bekostande av tjänsteproduktionen. Om vi inte finansierar tjänsterna via överföringar från varuproduktionen, genom till exempel skatter, så blir det i stället via avgifter. Konsekvenserna av denna sjukdom ser vi inte minst i vår luggslitna välfärdsapparat. För vad är det som händer när en sektor som inte kan rationaliseras lika enkelt som varuproduktion, ändå underkastas samma rationaliseringar i en statlig besparingsiver? Jo, vår tids folksjukdom är vad som händer: Utbränning. Den vanskötsel av offentlig sektor som drabbat både brukare och anställda har resulterat i sämre löneutveckling, sönderslimmade organisationer och för lite tid åt elever, patienter och andra brukare.
Högerns regim innebär mer av samma vara. Det vi äger gemensamt ska försämras, för att sedan tas ifrån oss och beläggas med avgift – och sedan fortsätta försämras. Detta vore så uppenbart om det inte hade skett steg för steg, och genomförts både av borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Borgerlighetens grundstötar mot välfärden och dess försök att bända loss medelklassen från det solidariskt finansierade försäkringssystemet, grumlar den ideologiska utsikten för de välutbildade tjänstemännen. Jobbskatteavdraget dränerar statskassan men frigör resurser för många medborgare som på kort sikt kan känna sig som vinnare, särskilt i en övergångstid mellan offentligt och privat finansierade försäkringar. I slutänden blir dock de flesta förlorare.
Men som sagt, den som noterat opinionsundersökningarna under det nya decenniet konstaterar att valet visst kan vinnas. Men kan politiken, under rådande omständigheter, verkligen förändras i grunden? Kapitalismen har historiskt sett tvingats till stora reträtter. Under ledning av starka och homogena arbetarrörelser kanaliserades kapital till offentliga nyttigheter, hög tillväxt kombinerades med låg inflation.
Men vid den tiden hade det andra världskriget härjat en hel värld med tillhörande kapitalförstörelse, högern var diskrediterad i ljuset av fascismens barbari, 1930-talets depression påminde om behovet av statlig intervention och den internationella kommunismen stod för ett hotande alternativ. En reformistisk strategi förutsätter också i dag en kombination av organisation, potent hot och prestigeberövad höger.
Den nyliberala regimen är förvisso inte i toppskick efter finanskrisen, men i övrigt står vi nakna. Nya hot, gärna revolutionära (inte nödvändigtvis i retorik, men i praktik) måste till för att vrida initiativet ur högerns kalla hand. Lika viktigt som det är att slåss på de fronter som står till buds, är att veta varför vi inte vinner mer mark när förhållandevis progressiva allianser når regeringsmakten i grannländer. Mot nya fronter, således.
Sist men inte minst måste vänsterns ensidiga fokus på det så kallade problemformuleringsinitiativet förbytas mot en mer allsidig diskussion om maktutövningens metoder. Nyliberalismen kan inte bara ses som en uppsättning idéer som bemästrar departementen och universiteten, utan som en strömning knuten till ekonomiska flöden och intressen. Tiotalet kan bli en spännande tid, om bara vänstern klarar av att höja blicken och sikta mot stjärnorna.
Martin Hofverberg är ordförande för Tankesmedjan Konflikt
