Vi går uppför de nakna trapporna i den gamla studentbaracken som påminner mer om en nödutgång än trapporna till ett hem. Vi kliver in i ett sparsamt möblerat rum som saknar belysning. Han sjunker ner i sängen och jag sätter mig på en trästol mittemot. Medan jag tänder några ljus för att bryta mörkret berättar […]
Vi går uppför de nakna trapporna i den gamla studentbaracken som påminner mer om en nödutgång än trapporna till ett hem. Vi kliver in i ett sparsamt möblerat rum som saknar belysning. Han sjunker ner i sängen och jag sätter mig på en trästol mittemot. Medan jag tänder några ljus för att bryta mörkret berättar han om sin resa över kontinenterna för att nå ”Paradiset”. Liknelsen får mig att lyssna noggrannare, för sällan är paradiset synonymt med Sverige.
Han, överlevaren – så ser jag honom, har bara hunnit vara i det nya landet några få timmar. Tröttheten i hans tomma och nervöst flackande blick visar tecken på en ovanlig utmattning. Blott 16 år har han passerat åtta länder för att nå Sverige. Han tittar kraftlöst upp mot mig och pekar på sina fötter som verkar ha antagit en ny form. Efter att ha suttit ihopkrupen i en lastbil under sex kalla dagar har blodcirkulationen sjunkit och blodet samlats i fötterna, som nu liknar vattenfyllda ballonger. Han har ont och är i behov av akut läkarvård, men det finns ingen vård att få för att hans uppehälle i Sverige är illegalt. Han finns inte i systemet. Han existerar inte.
Först nu slår det mig hur verklig hans historia är.
Jag befinner mig på en mottagning för ensamkommande flyktingbarn i Malmötrakten, en fristad för cirka trettio minderåriga flyktingar som bor där tillfälligt. De har alla nått sina slutdestinationer och snart får jag veta att den här historien skulle kunna stämma in på de flesta.
På Migrationsverkets hemsida framgår det att under 2009 sökte cirka 2250 ensamkommande barn asyl i Sverige, vilket är en ökning med 33 procent jämfört med tidigare år. Enligt den presenterade statistiken kommer den övervägande majoriteten från Irak, Somalia men framför allt från Afghanistan. Tre länder som annars kanske inte hade omtalas i samma mening men som nu förenats av det råa krigets brutalitet.
Men debatten om flyktingbarnen har alltmer kommit att isoleras från orsaken till fenomenet, från den globala verkligheten och i stället använder populistiska krafter den som ett sätt att skapa nya motsättningar. Det moderatstyrda Vellinge är ett tydligt exempel på hur en reaktionär politik lockade till sig Sverigedemokraterna som utan vidare motstånd etablerade sig som ett alternativ. Och ännu en gång banade de styrande vägen för främlingsfientliga krafter.
I Malmö som oftast är den första anhalten i Sverige väntar i dag 300 asylsökande barn på att bli placerad i ett hem. Och ännu fler väntar på besked om huruvida deras vistelse i Paradiset ska förbli permanent eller om de ska skickas tillbaka till krigets helvete. Men vad de egentligen väntar på är den tröga byråkratins inställning till att ta emot människor i nöd eller ej. Likt gudsänglar bestämmer myndigheterna över människoöden.
Malmös stora stolthet och stadens nya riktmärke är den arkitektoniskt unika Turning Torso – som står för nya visioner och framtidsutsikter. En rimlig fråga som bör ställas är: vilka ryms egentligen i denna framtidsvision?