Nollbud på grund av ekonomisk kris är arbetsköparnas stridsrop i avtalsrörelsen. Krisavtalen behövdes för att rädda jobben! Det gäller arbetare och tjänstemän, men inte direktörer.
Enligt en färsk undersökning i Dagens Arbete har direktörerna i industrin höjt sina månadslöner med nästan 50000 kronor på två år medan industriarbetarna under samma period fick nöja sig med 1600 kronor. Arbetsköparorganisationen Teknikföretagens förhandlingschef Anders Wiehe har själv höjt sin inkomst med 41 procent på två år, från en månadslön på 110 000 till 155 000 kronor.
IF Metall hävdar att de så kallade krisavtalen, där förbundet gick med på att sänka lönerna med upp till 20 procent, räddat jobb när industrin saknat intäkter. Samtidigt som sänkningarna motiverats med det kärva ekonomiska läget regnar det dock ersättningar till företagens toppskikt. Det är en ekvation som omöjligen går ihop.
Topparna i IF Metall försvarar sig med att över 10 000 industrijobb räddats genom krisavtalet. Men hur många jobb har försvunnit? Arbetstempot har under krisavtalet pressats upp, så att färre anställda behövs för att göra samma jobb, över hela branschen. På många arbetsplatser sänktes lönen med krisavtalet samtidigt som arbetarna ändå fortsatte att jobba upp till heltid utan övertidskompensation.
Krisen har pressat på alla områden så som anställningstrygghet, föreningsrätt, löner, arbetsmiljö. Men ekonomiska kriser har funnits förut utan att facket gått med på lönesänkningsavtal. Industriarbetarna har fått betala industrifackens tandlöshet när arbetsköparna utnyttjat den ekonomiska nedgången för att gå på storoffensiven. IF Metalls centrala lönesänkning i krisavtalet har öppnat för skärpt utsugning och andra former av lönesänkningar lokalt.
Det blir inte bättre av att LO:s fackförbund under krisen även låtit arbetsköparna göra avsteg från turordningsreglerna och därmed kunna sparka ut sjuka och ledningskritiska arbetare från arbetsplatserna. LO har en stor skuld till att arbetsköparna idag har ett guldläge inför avtalsförhandlingarna. Mer på defensiven kan man knappast vara när man framhåller lönesänkningsavtalet som en framgång.
Resultatet är inte bara miljonrullning till direktörerna. Direktörslönerna sticker visserligen i ögonen. Men Anders Wiehes höjning på 45 000 kr räcker inte till någon större höjning av arbetarlöner om dem skulle omfördelas. Däremot får även aktieägarna utdelningar under den krisen, här handlar det om miljarder och inte miljoner, det räcker till höjda löner. Som Arbetaren tidigare skrivit delades det enligt värdepapperscentralen Euroclear Sweden ut 130 miljarder till aktieägarna 2009. För i år räknar man med utdelningar på 100 miljarder.
En annan trend mitt i krisen är att många företag hyrt in dyra bemanningsföretag och sparkar betydligt billigare egen personal. Då finns pengar att istället använda till löneökningar!
Ekonomiska kriser kommer alltid att finnas. Men samma konflikt mellan arbete och kapital finns som i högkonjunktur. Krisavtalen var ingen framgång, nu krävs kamp för löneökningar, sänkt arbetstempo, kortare arbetstid.