Konfrontationerna kommer inte långt efter att demonstrationer mot den temporära stängningen av sex kabelkanaler den 25 januari krävt två människors liv i universitets- och turiststaden Merida. Enligt nätsidan Venezuela Analysis stod den lokala polisen i Merida, vars borgmästare tillhör oppositionen, huvudsakligen passiv medan studenter från högerorganisationen M-13 blockerade centrala gator, eldade upp bilar och plundrade affärer. Under eftermiddagen anlände åtskilliga lastbilar med beväpnade chavistiska aktivister från gruppen Tupamaros till centrum, för att konfrontera högerdemonstranterna. Två ungdomar, en från vardera sidan, dödades, båda av skottskador.
Demonstrationerna i huvudstaden Caracas och på de flesta andra håll förlöpte fredligt.
Huvudorsaken till den senaste tidens protester är den tillfälliga stängningen av sex kabel-tv-kanaler, däribland Radio Caracas TV, RCTV, som är en välkänt regeringskritisk station och som direkt deltog i statskuppsförsöket 2002. Tidigare i januari sände RCTV bland annat en intervju med venezuelanska arbetsgivarföreningens ordförande som krävde ”en militär lösning på Venezuelas problem”, allmänt tolkat som en uppmaning till statskupp. Stängningarna följde på att kabelsända kanaler börjat omfattas av Venezuelas lag om socialt ansvar i etermedia, som bland annat förbjuder sändning av rasistiskt, sexistiskt och uppviglande material och föreskriver att kanaler måste återge viktiga tillkännagivanden från regeringen.
Stängningar av radio- och tv-kanaler får regelbundet hård internationell kritik, men inne i Venezuela skapar de sällan någon upprördhet utom bland redan övertygade motståndare, att döma av kommentarer på nätet och demonstrationernas storlek. De privata medierna ses som en integrerad del av oppositionen och i Venezuelas extremt polariserade politiska klimat är ingen särskilt intresserad av att försvara det som ses som ”motståndarsidans rättigheter”.
Få verkar se den allmänna yttrandefriheten som hotad, trots att etermedialagens krav på exempelvis ”sanningsenlig” information skulle kunna användas för kraftiga begränsningar i yttrandefriheten.
Mer oro har ett par andra åtgärder nyligen skapat: ransoneringen av el (som också fanns med i parollerna för Merida-demonstrationen) och devalveringen i början av januari. I båda fallen har Chávez-regeringen upprepade gånger gett nya besked och modifierat villkoren – bland annat har Chávez undantagit Caracas från ransonering.
Devalveringen innebär att den inhemska valutan bolivaren skrivs ned med 20 procent för oundgänglig import som mat, mediciner och maskineri, men med hela 50 procent för bilar, elektronik och andra varor. Bedömare har erkänt detta som nödvändigt med tanke på den övervärderade valutan, som gjort importerade varor billiga och gett inhemsk industri svårt att konkurrera.
Bloggen Oil Wars som under många år följt utvecklingen i Venezuela menar att det är ”vansinnigt” att regeringen stänger ned de stora metallindustrierna i Guayana för att spara el, snarare än att stänga shoppingcenter och kasinon, och att regeringen fortsätter att hålla bensinpriserna extremt låga med subventioner.
Det finns ett samband mellan de frågorna som visar på ett ofta förbisett problem i Venezuela. Parallellt med utbyggnaden av de sociala programmen och nationaliseringarna av jord, industrier, och i slutet av förra året även några banker, har den venezuelanska medelklassen upplevt en konsumtionsfest som regeringen inte bara accepterat utan också delvis subventionerat, inte minst genom växelkursen – det är de relativt rika som spenderar störst del av sin inkomst på importvaror. Det kan ses som ett sätt att muta dess mer avpolitiserade skikt och en förklaring till att oppositionens manifestationer, särskilt de mer militanta, är så mycket mindre i dag än i början av 2000-talet.
Krisen kommer förmodligen att tvinga fram en omprövning av dessa dyrbara subventioner, som nu kanske börjat i och med devalveringen. Men det medför vissa politiska risker. Stora delar av Venezuelas priviligerade skikt bryr sig inte så mycket om stängningen av den ena eller andra tv-stationen – men om regeringen hotar deras shoppingcenter och stadsjeepar, kan oppositionen åter komma att ta till gatorna i kravaller, så som skedde 2002–2004.
