I dag, torsdag den 11 februari 2010, ska Tyresö kommun förhandla för fjärde gången med syndikalisterna i Tyresö LS av SAC och Storstockholms utbildningssyndikat om en kvinnlig vaktmästare som blivit omplacerad mot sin vilja. Men omplaceringen är bara en enkel lösning för att dölja chefernas ovilja att hantera och åtgärda arbetsmiljöproblem.
Den anställda har blivit en bricka i kommunens spel. På jobbet har hon blivit utsatt för trakasserier i en grabbig miljö med en sexistisk jargong. Vinnaren i kommunens spel blev den närmaste chefen, en av de mer aktiva deltagarna i jargongen och priset blev en högre chefspost.
Som lärare minns jag skoldebatten om att flytta på den som mobbar istället för att den mobbade ska känna sig tvungen att byta klass eller skola, men ingen i den debatten föreslog något så galet som att den mobbade ska flyttas mot sin vilja, och att mobbaren ska belönas. Den galna idén genomför nu i stället Tyresö kommun i praktiken.
Dessvärre är detta inte ett enskilt fall. Min fackförening Tyresö LS av SAC organiserar arbetare av alla yrken och på kort tid har det dykt upp flera fall av oacceptabel personalpolitik i Tyresö kommun. En anställd med nattjobb tvingades arbeta dagtid utan OB-ersättning. En annan lovades fast anställning, ett löfte bröts. De här två fallen är tillsammans med vaktmästaren ändå bara tre exempel. Är Tyresö kommun en skandalkommun eller ett normalfall?
Tyvärr vet vi redan svaret. I kommun efter kommun ser det likadant ut, normalfallet är en skandal från norr till söder. Förr i tiden hette det ”statens kaka är liten men säker” och det gällde för det kommunala också. Lönekakan är fortfarande skamligt liten i kommunerna, men allt fler arbetar dessutom under otrygga former: timvikariat, ofrivilliga deltider, ständiga hot om nedskärningar och nedläggningar, konkurrensutsättningar och privatiseringar.
Kommunerna har blivit mer och mer som privata företag. Marknadstänkandet, det ökade antalet kommunala chefer som kommer från näringslivet och fler privata aktörer i den kommunala sektorn har fått konsekvenser. Utåt genom att till exempel nu även kommunala skolor lägger en massa pengar på reklam, i stället för att förbättra undervisningen eller skolmiljön. Men även inåt mot de anställda och hur de behandlas. Det finns ingen plats för människor bland alla resultatenheter, bolagiseringar och utgiftstak.
1938 slöts det så kallade Saltsjöbadsavtalet i en tid präglad av strejker och lockouter. LO och Svenskt Näringslivs föregångare, Svenska arbetsgivareföreningen, SAF, beslutade om att arbetarna skulle ha rätt att organisera sig fackligt och arbetsgivarna skulle ha rätt att ”leda och fördela arbetet”. Med det skulle LO och SAF i fortsättningen respektera varandra. Det är det som kallas samförståndsandan. Arbetsgivarens rätt att bestämma, rätten att vara orättvis, kom sedan att skrivas in i alla kollektivavtal som slöts mellan parterna i en lång tid framöver. Nu är rätten att vara orättvis så väletablerad i den svenska modellen att den inte längre står med i kollektivavtalen. Den gäller ändå. Som väl är finns det begränsningar i denna rätt, som arbetsmiljölagens krav och förbud mot diskriminering, men tyvärr drar sig inte arbetsköparna för att bryta mot lagarna. Tidigare såg sig de kommunala verksamheterna som självklara delar i samhällsbygget. Detta var på gott och ont, men man kunde åtminstone förvänta sig att det offentliga följde samhällets lagar. I dag kan vi inte längre lita på att lagarna skyddar oss. Vi måste organisera oss och ta fajten, på riktigt.
Tyresö är inte den enda elaka kommunen i Sverige och det är också därför vi inte tänker ge oss i dag. Med ökad osäkerhet och hårdare press i arbetslivet och arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen försämrad till oigenkännlighet av regeringen kan vi inte dessutom låta oss bli behandlade som spelpjäser av våra chefer. Accepterar vi det kommer det att fortsätta. I varje kommun, i varje företag, varje gång det händer så måste vi sätta oss emot.
Det talas så ofta om att vi sitter i samma båt, vi är alla medarbetare som jobbar mot samma mål. I kommunerna utnyttjas den gamla bilden av gemensamt samhällsansvar för att pränta in den här samförståndsandan hos de anställda. När någon säger ifrån mot orättvis och kränkande behandling i stället för att bara vara tyst, bryts samförståndet. Det blir obekvämt och chefernas klassiska knep är att peka ut den som sagt ifrån och påstå att den har samarbetssvårigheter. Det är det som hänt den omplacerade vaktmästaren. Men vi måste våga se igenom dimridåerna och bryta det falska samförståndet. Cheferna är inte våra vänner. Tyresö kommuns personalchef Kerstin Hedén säger, med spelad omsorg, att arbetsmiljön inte är bra för vaktmästaren och att hon därför inte kan komma tillbaka. Men vi vet det är att tomma ord för det var vi som fick dem att erkänna att det var arbetsmiljön och inte vaktmästaren som var problemet och vi kräver: åtgärda arbetsmiljön, nu!
