Årsdagen för iranska revolutionen blev ännu en kraftmätning mellan opposition och regering i Teheran. Målet var modigt; att ansluta sig till det officiella revolutionsfirandet, men skrika slagord där presidenten Ahmadinejad anklagas för valfusk som förrått revolutionen. Hängningar, polis, milis, gummikulor och hot skrämde många även om tusentals människor protesterade. Denna gång var antalet regeringsvänliga demonstranter fler, förstärkta av bussar från landsbygden.
Den gröna rörelsen som utmanar regimen är en pluralistisk rörelse. Det gemensamma målet är inte att störta islamiska republiken, än mindre något slags socialistiskt Iran. Oppositionsledarna är anhängare till den gamle religiöse ledaren Khomeinis lära och deltog själva i revolutionen. Dessa vill få bort Ahmadinejad och den nya religiöse ledaren Khamenei. Vad folkmassorna som demonstrerar vill är mer oklart. Där kan betydligt radikalare krav än ledarnas finnas. Resultatet av en seger för de gröna kan ge betydligt mer radikala förändringar än ledarna vill.
Säkert är att de gröna vill reformera republiken. Fria val, fria medier, frisläppande av de politiska fångarna, rätt till facklig organisering, lika rättigheter för etniska och religösa minoriteter. Kvinnor har en stark roll i rörelsen.
Den gröna rörelsen tänder ett hopp för Iran och är värt allt stöd, även från socialister! Givetvis inte ett okritiskt stöd, arbetarrörelsen är en liten kraft bland de gröna, men utan yttrande och organisationsfrihet kan den inte växa sig starkare. Internationella solidaritetsdemonstrationer vid iranska ambassader har en positiv effekt. Mer modernt är det solidariska stöd iranska bloggare har fått med att säkert sprida information förbi censuren. Däremot kommer diplomatiska brösttoner från utlandet bara stärka regimen och bli en ursäkt för mer repression mot folket. Speciellt om de kommer från ärkefienderna USA och Israel. Solidaritetsrörelsen i USA och Israel gör alltså paradoxalt nog bäst i att kräva att regeringarna där håller tyst.
Iran under Ahmadinejad har tryckt hårt på en tradition sedan revolutionen 1978 då Iran utropade sig till USA:s och Israels främsta fiende. Detta har lett till att vissa delar av vänstern, de som tror på nationellt självbestämmande och USA-imperialism, inte klarar av att entydigt solidarisera sig med oppositionen. Trots att Ahmadinejad står för en fascistiskt inspirerad politik kryddad med antisemitism.
Som frihetliga socialister vet vi att staten alltid är ett redskap för borgarklassens makt. Men andra delar av vänstern ser i stället ”progressiva” och ”reaktionära” stater. Ahmadinejads ordkrig har varit en perfekt present till hökar i Israel och konservativa i USA. Deras svar har i sin tur stärkt Ahmadinejad. Några förtryckta palestinier har inte gynnats. Däremot andra imperier än USA.
Iran har blivit tvunget att ge poäng till Kina och Ryssland både ekonomiskt och politiskt för att erhålla deras stöd. En imperialism som knappast är mer sympatisk än USA:s, vilket folket i Tibet och Tjetjenien kan vittna om.
På den internationella marknaden leder utrikespolitiken till att landet erbjuds ett litet utbud av handelspartners. Liten konkurrens leder till att folkets oljepengar slösas bort.
Ordkriget mot USA och Israel handlar om att komma undan inrikesproblem med hjälp av en gemensam fiende. Kriget som behöver föras är mot diktaturen och klassklyftorna inne i landet. Den gröna rörelsen tar strid mot det första och kan bana vägen för en rörelse som tar strid mot det senare.
