Författaren och dramaturgen Dennis Potter har kallats för ett geni, och det är svårt att inte skriva under på det. Hans tv-serie Pennies fom heaven från 1978 förnyade och förändrade filmvärlden. Serien, som egentligen var ett enkelt kärleks, och morddrama med 1930-talsschlagers insprängda, sjungna av de medverkande, öppnade dörrarna för ett helt nytt sätt att ta till sig en historia.
De smäktande eller struttigt glada sångerna illustrerade så småningom en iskall fasad till en fasansfull, ibland grym och ibland bara tom, verklighet. Lögner i äktenskapet, osäkerhet i arbetet, intighet i livet.
Serien utspelar sig i ett arbetarklassbrittannien, med invalider som spelar och tigger på gatorna, instängda hemmafruar och en frihetslängtande huvudperson, notförsäljaren Arthur Parker, spelad av Bob Hoskins i hans genombrottsroll. Den bakom fasaden så svarta historien förtrollade tv-titttare över hela världen, inte minst i Sverige, och blev en inte så bra amerikansk långfilm 1981 med Steve Martin i huvudrollen.
1987 fortsatte Potters kluriga, svartsynta grävande med Den sjungande detektiven, som visades i svensk tv 1987. I titelrollen fick Michael Gambon sitt genombrott. De flesta avsnitten tillbringar han i sin minnes- och fantasivärld en sjukhussäng medan huden flagar i svårartad psoriasis.
De surrealistiskt sammanfattade pusselbitarna formerar sig så småningom till en sammanhängande berätttelse om en liten pojke som växer upp i en extremt tuktande och hierarkisk värld, som så småningom gör honom sjuk. Den sjungande detektiven är liksom Pennies from heaven späckad med glada schlagers, nu från det 1940-tal som format den man som ligger hjälplös och och hatar allt och alla. Med en starkt psykoanalytisk tolkningsmodell på hur en människas psyke hänger samman med kroppen, är historien både nästan fyrkantigt tydlig och flummigt fantasifull på en och samma gång.
Dennis Potters förmåga att öppna upp olika askar, dörrar, världar – eller vad man än vill kalla de lager som bygger vidare på varandra – och göra tolkningen tillgänglig för var och en var revolutionerande. Klass-perspektivet finns där utan tvivel, utgångspunkten att makt tar fram de sämsta sidorna av människan och påpekandet om de svagas utsatthet, parallellt med kravet på var och ens ansvar inför den enskildes, liksom samhällets utveckling.
Den inre föreställningsvärlden arbetar sida vid sida med den yttre, hårda verkligheten. Också denna fascinerande och bitvis skrämmande berättelse kokades förstås ihop till en ganska ointressant film i Hollywood.
Men Dennis Potter är unik. SVT sände också på 1990-talet hans serier Lipstick on your collar, Karaoke och Cold Lazarus, ännu galnare och lika geniala, varav den sista nästan helt och hållet utspelar sig i ett avhugget huvud i framtiden.
Upphovsrättstvister lär göra att dessa inte kan ges ut på dvd; britterna har turen att kunna se dem på Channel 4:s hemsida och kan komplettera Potters (som avled 1994) fantastiska testamente till eftervärlden. Vi får nöja oss med Potters två tyngsta verk och de räcker långt ändå.