Valet av ungraren László Andor som EU-kommissionens arbetsmarknadskommissionär överraskade många. Den 44-årige ekonomen, vars titel är kommissionär för ”Sysselsättning, socialfrågor och inkludering”, är inte bara en akademiker med relativt lite tidigare erfarenhet av politiska uppdrag, han ligger också – i sammanhanget – ganska långt ut till vänster.
I hemlandet är han utgivare av magasinet Ezmelet, en ”ungersk Le Monde Diplomatique” som publicerar texter av ”Ignacio Ramonet, Noam Chomsky, Slavoj Zizek, Arundhati Roy och deras likar”, skriver nyhetssidan EU Observer. Han har själv översatt och introducerat vänsterekonomen Joseph Stieglitz i Ungern, förespråkar en skatt på internationella finansiella transaktioner (så kallad Tobinskatt) och fördömde Irakkriget.
Han kallar sig för en anhängare av ”den europeiska sociala modellen” i motsats till ”den anglo-amerikanska modellen”, som han menar har orsakat dagens kris, och påpekar att arbetslösheten i USA har ökat med närmare 100 procent sedan 2007, mot runt 30 procent i eurozonen.
Frågan är hur mycket skillnad László Andor kan göra. Ombedd att kommentera de aktuella protesterna i Grekland distanserade han sig från demonstranterna, och menade att ”orättvisa” nedskärningar är ”det enda alternativet, även om det inte är deras [de offentliganställdas] överkonsumtion och överbelåning som orsakat krisen”.
Som arbetsmarknadskommissionär har han fått framförallt två omstridda frågor på sitt bord. Den ena är arbetstidsdirektivet, som Storbritannien nekat att acceptera för att det begränsar den maximala veckoarbetstiden till 48 timmar. Där förklarade han tvetydigt inför Europarlamentet att ”att stanna utanför är inte i sig otillåtet […]men det är inte idealiskt”.
Den andra frågan, mer aktuell från svenskt perspektiv, är utstationeringsdirektivet, där EG-domstolen i Vaxholmsmålet – liksom i två liknande mål i Tyskland och ett i Luxemburg – underkänt fackföreningarnas rätt att sätta utländska företag i blockad för kollektivavtal. Där har han varit ännu mer obestämd i sina besked och det enda mer konkreta ställningstagandet inför parlamentet var att den lösning han helst ser är ”en överenskommelse mellan de sociala parterna”, det vill säga fack och arbetsgivare.
– Andor verkar acceptera principen att lika regler ska gälla för alla länder, trots olikheterna på arbetsmarknaderna. Han vill att EU:s arbetsmarknadsparter kopplas in, trots att de är helt låsta i sina positioner.
Business Europe vill inte ändra utstationeringsdirektivet. Det är oroväckande att Andor trots sin politiska vänsterbakgrund verkar acceptera kommissionens konservativa och nyliberala linje, säger Eva-Britt Svensson, EU-parlamentariker för Vänsterpartiet, till Arbetaren Zenit.
Business Europe, en federation där bland annat Svenskt näringsliv är medlem, skriver i ett uttalande från 2008 att ”i stället för att göra ändringar i direktivtexten, bör de problem som uppkommit lösas på nationell nivå” – alltså genom anpassning till direktivet.
Business Europes rekommenderade nyligen i ett brev till det spanska ordförandeskapet att den ökande arbetslösheten borde mötas med ”ökad arbetsmarknadsflexibilitet och ökad rörlighet” och nämnde också uttryckligen vikten av ”att hålla arbetskraftskostnaderna under kontroll”.
I Sverige har regeringen valt att anpassa lagstiftningen till EU-direktivet genom den så kallade Lex Laval, som nyligen godkändes av lagrådet och snart kan komma att klubbas igenom i riksdagen. Den förbjuder facken att använda stridsåtgärder mot utländska företag som är tillfälligt stationerade i Sverige och har avtal minst lika bra som de svenska minimilönerna och minimivillkoren.
Enbart om ett företag har sämre villkor än de svenska minimikraven blir det tillåtet att kräva anslutning till svenska kollektivavtal.
Men först måste en domstol slå fast att de utländska villkoren faktiskt är sämre. Detta, påpekar exempelvis tidningen Kommunalarbetaren, kan ta flera år och under tiden kan företaget i fråga hinna lämna Sverige.
Den rödgröna oppositionen har lovat riva upp Lex Laval om de vinner valet.
