I debatter skapas ofta myter. En sådan myt är ”bemanningstrenden”, att det var först förra året företag började byta ut sin fasta personal mot inhyrd personal från bemanningsföretag. Fram till dess var det lugna gatan och ingen anledning till oro.
LO:s avtalssekreterare Per Bardh ger tyvärr uttryck för myten i sin debattartikel i Arbetaren Zenit (nr 9/2010). Han skriver: ”varken vi eller någon annan har kunnat förutse den nuvarande utvecklingen där ordinarie anställda byts ut mot anställda i bemanningsföretag”.
Bemanningsföretagen var förbjudna mellan 1936 och 1991, eftersom det fanns uppenbart negativa risker, bland annat för löntagarnas anställningsskydd, om dessa företag tilläts härja fritt. Förbudet och anledningen till det är för många glömt i dag. Glömt är också att 1991 när bemanningsbranschen återlegaliserades, på initiativ av dåvarande arbetsmarknadsministern Mona Sahlin var det några som protesterade, nämligen LO, säkert till Per Bardhs förvåning.
I ett remissvar till Mona Sahlin skrev LO: ”Arbetsförmedlingslagen är en av de mest betydelsefulla arbetsmarknadslagarna”. LO kunde, med besvikelse, redan nu konstatera att lagen inte fungerat. ”Trots de straffrättsliga sanktionerna förekommer olaga uthyrning”. För att lösa detta ville LO bryta ur lagen från straffrätt och föra in den i arbetsrätten, för den fackliga kontrollen skulle vara överlägsen myndighetskontrollen när det gäller efterlevnaden.
LO skrev också att frågan om in/uthyrning skulle kunna regleras i centrala kollektivavtal, men att: ”De som bäst kan avgöra behovet av in/uthyrning är arbetstagarna på inhyrarföretaget som eventuellt ska arbeta tillsammans med inhyrd personal.”
Med denna formulering visade LO att man då, 1990, förstod att det måste finnas ett lokalt fackligt veto i denna fråga för att arbetstagarna i det inhyrande företaget inte skulle känna sig hotade.
Inom Handelsanställdas Förbund, som vår klubb tillhör är medlemmarna överens om att bemanningsfrågan är den viktigaste frågan i avtalsrörelsen. Från början låg kursen i avtalsrörelsen fast – en begränsning av inhyrningen skulle införas på högst 10 procent av det totalt arbetade timmarna inom kollektivet på arbetsplatsen. Inspirationen var det avtal som slöts med Coop efter en strid på deras lager i Bro, utanför Stockholm i höstas.
Men när väl avtalskraven i januari skulle lämnas över till Svensk Handel, den största arbetsgivarorganisationen inom handeln, var avtalskravet på max 10 procent plötsligt borta. Den förhandlingsdelegationen förklarade kursändringen i tidningen Handelsnytt med att det varit bra med en procentsats, men att ”10 procent kan vara för lite vid extrema arbetstoppar”. Ibland blir det lite oklart om fackets roll är att driva företagens krav eller medlemmarnas krav.
En nyligen genomförd undersökning bland 7 550 Handels-medlemmar visar att 46 procent anser att det viktigaste kravet är att förhindra arbetsgivare att kringgå LAS genom bemanningsföretag. Med en så tydlig medlemsopinion och efter intern kritik, bland annat genom ”jobbupproret”, tvingades förbundsledningen förtydliga vilka nya avtalskrav man ställde. Handels andre vice ordförande Tommy Tillgren svarade: ”Det är i princip ett fackligt veto mot att anlita bemanningsföretag”.
Ett lokalt fackligt veto är ett betydligt hårdare krav och i linje med medlemsopinionen, men erövrandet av ett sådant maktinstrument som ett fackligt veto sker inte över en kopp kaffe.
Arbetsgivarna vill fritt förfoga över hela produktionsprocessen – över användningen av människor, maskiner och råvaror. De kan ha överseende med tull på råvaror, skatt på maskiner och kollektivavtalssatta löner för människorna, men makten släpper de inte i första taget.
En sådan rätt måste man tvinga sig till och man måste förbereda sig för konflikt-åtgärder som är lika tuffa som de krav man ställer. Något jag har anledning att tro inte planeras. Det är totalt oansvarigt att ställa långtgående maktkrav, utan att förbereda för stora och långvariga konfliktåtgärder.
”Bemanningstrenden” uppstod inte förra året utan har pågått sedan legaliseringen 1991 och är i grunden ett resultat av att LO inte förstått maktfrågan bakom problemet. LO måste hitta tillbaka till det ögonblick av klarsyn man hade för 20 år sedan då man sa att arbetarna på arbetsplatsen är de som ser behovet av inhyrd arbetskraft.
Kravet på fackligt veto är rätt, men kan aldrig kunna realiseras utan konflikt. Annars riskerar den plötsliga lanseringen av hårdare krav bara bli ett sätt att ta udden av kritiken från medlemmarna vid slopandet av 10 procentkravet.
Kravet på max 10 procent inhyrd personal står inte i motsättning till kravet på veto. Driv båda kraven. Det måste finnas en övre spärr om en lokal facklig organisation hamnar i en utpressningssituation och tvingas släppa vetot.
Låt kraften i 1,6 miljoner medlemmar fälla avgörandet i årets avtalsrörelse. En fackförening som inte kan omvandla kraften och kampviljan hos sina medlemmar till gemensamma framsteg ska sluta kalla sig fackförening.
