Förra veckan hade programmet Fuskbyggarna premiär i TV4. Martin Timell och Lennart Ekdal ska enligt programidén städa upp efter oseriösa hantverkare som lämnat ett ofullständigt utfört arbete efter sig. För mig aktualiserar det frågan om yrkesstolthet. Dess betydelse för oss som människor och dess funktion i klassamhället. Min bransch, folkbibliotek, har de senaste femton åren […]
Förra veckan hade programmet Fuskbyggarna premiär i TV4. Martin Timell och Lennart Ekdal ska enligt programidén städa upp efter oseriösa hantverkare som lämnat ett ofullständigt utfört arbete efter sig. För mig aktualiserar det frågan om yrkesstolthet. Dess betydelse för oss som människor och dess funktion i klassamhället.
Min bransch, folkbibliotek, har de senaste femton åren präglats av nedskärningar. Senast i förra veckan fick vi besked om att 16 tjänster troligtvis försvinner, förra året var det 24 tjänster. Det sägs att det ska göras utan att verksamheten försämras och utan att bibliotekets besökare märker av det. Bibliotekarie är ett yrke som människor oftast väljer för att de är hängivna sin uppgift. Därför försöker man lappa och laga och hålla uppe skenet så långt det går. För oss är det inte lönen som är belöningen utan känslan av att göra ett bra och meningsfullt jobb. Det vet arbetsgivaren, och använder det till sin fördel.
Värre än att bli lurad är ändå att se kollegor omkring sig tappa den där yrkesstoltheten. När det inte finns tillräckligt med anställda och resurser längre för att kunna fortsätta utföra sitt jobb som man vill. När omstruktureringar och tidsbrist gör att det känns som att ens kompetens minskar. När kollegor som arbetat med att förmedla litteratur till barn och ungdomar i tjugo, kanske trettio år inte längre ges möjlighet till detta. Energin försvinner och självkänslan sviktar. Det påverkar en även som privatperson, orken tryter också på fritiden. De som klarar sig bäst är de som protesterar och vägrar utföra ett arbete om det blir dåligt gjort. De som kräver inflytande.
I tidningen Byggnadsarbetaren står att läsa om ett projekt som dragits igång för att som det sägs ”göra hantverkaren till en aktad och beundrad person igen”. Det är företaget Sandå AB som ska låta 1800 hantverkare få gå kurs i kundbemötande och att passa tider. I artikeln refereras till tv-programmet Fuskbyggarna. Alla som jag nånsin personligen träffat som jobbat som betongarbetare, snickare och plattsättare har varit måna om att göra ett bra jobb. De vill kunna titta på det huset de varit med och konstruerat och med stolthet säga ”det där huset har jag varit med och byggt”. Därför tvivlar jag starkt på att det är där problemet ligger. Jag tror att det är ett allmänmänskligt behov, att känna att man gör ett bra jobb som även är nyttigt för andra.
Något som bekräftar detta är en stor internationell undersökning som gjordes för ett år sedan av konsultföretaget Kelly Services. Den visade att 60 procent av svenskarna till och med skulle kunna tänka sig att gå ner i lön för att få jobba med något mer meningsfullt. De vill arbeta med sådant som de anser vara viktigt för dem själva eller organisationen de arbetar för. Särskilt gällde detta unga människor som också kräver mer inflytande över sitt arbete än tidigare generationer.
Yrkesstolthet är svårt att förhålla sig till. Å ena sidan behöver vi den för att må bra på jobbet och den kan få oss att vilja kämpa för att få det ännu bättre. Å andra sidan kan den göra att vi uppoffrar oss allt för mycket och glömmer bort att vi faktiskt säljer vår arbetskraft. Yrkesstoltheten kan användas mot oss i att försök att få oss att skämmas, som i programmet Fuskbyggarna.
Säkert är att utan inflytande och tillräckliga resurser är det svårt att hålla uppe stoltheten i att göra ett bra jobb. Nu har vi i alla fall startat en namninsamling bland personalen på mitt jobb mot nedskärningarna, där vi förklarar att enough is enough, vi vill har vår stolthet tillbaka.