Debatten om Bemanningsavtalet i Arbetaren Zenit har varit ungefär som att boxas med förbundna ögon, slagen hamnar lite hipp som happ, men sällan mitt i prick.
1931 krävde arbetsgivaren, verkställande direktören i Ådalen Gerard Versteegh, att arbetarna vid Marmaverken skulle sänka sina löner. Arbetarna strejkade. Arbetsgivaren provocerade genom att utnyttja ett bemanningsföretag, då kallat stuveriföretag, som strejkbrytare. Arbetarna stoppade strejkbryteriet och Gerard Versteegh kallade in militär. Den 14 maj 1931 sköt militären ned demonstrerande arbetare med kulsprutor och gevär. Tio träffades, fem dog.
Skotten i Ådalen bidrog nog till att Sverige redan 1933 införde en ILO-konvention som förbjöd privata arbetsförmedlingar som tog ut avgifter och gick med vinst.
Men 2010 är Ådalen 1931 glömt. Redan 1991 tog en socialdemokratisk regering bort förbudet mot uthyrning av arbetare som handelsvara med en lag om privat arbetsförmedling. Den borgerliga regeringen försämrade lagen 1993. Sveriges lagstiftning är nu bland den sämsta i Europa när det gäller att använda arbetare som handelsvara.
I England införde regeringen Thatcher redan på 1980-talet en motsvarande uthyrningslagstiftning. Den användes som verktyg för att genom lönedumpning slå sönder kollektivavtalens löneskydd. Men i Sverige har arbetsgivarna inte, trots att lagstiftningen funnits sedan 1991, lyckats med samma sak. Varför?
Jo, det var LO:s klarsynte avtalssekretare Hans Karlsson som redan i början på 1990-talet konstaterade att uthyrningslagstiftningen var ett faktum som inte kunde drömmas bort. Facket kunde inte bara vänta på bättre lagstiftning. Då skulle arbetsgivaren få fritt blås under väntetiden. Han tog ett helhetsgrepp för hela arbetsmarknaden och lyckade med konststycket att förena alla LO-förbund i ett gemensamt bemanningsavtal.
Som Per Bardh beskriver i Arbetaren Zenit (nr 9/2010), medför bemanningsavtalet att varje uthyrningsföretag som kommer in på ett företag, oberoende av vilket LO-förbund som har branschavtalet, är skyldiga att betala lägst den lön som tillämpas på inhyrningsföretaget. Arbetsgivarna kan därför inte här som i England utnyttja en arbetarfientlig uthyrningslagstiftning för att dumpa lönerna.
I debatten i Arbetaren Zenit har kritik riktats mot bemanningsavtalet. Det är sant att alla fack inte skött bevakningen av Bemanningsavtalet bra, men den kritiken innebär ju inte att avtalet är dåligt. Klubbar och fackligt aktiva har inte heller alltid varit duktiga på att bevaka rättigheter för anställda på Bemanningsavtalet, kanske för att man sett inhyrda som några som knycker deras arbete. Det är en felsyn. Genom att bevaka de inhyrdas rättigheter skyddar man även arbetskamraternas löner. Låg organisationsnivå och svårigheten att bevaka fackliga rättigheter för arbetstagare som ständigt byter arbetsplats är andra svårigheter. Att vissa LO-förbund i den gemensamma bevakningen av Bemanningsavtalet varit mer arbetsgivarvänliga än andra, är heller ingen hemlighet.
Arbetsgivaren har ibland kunnat utnyttja dessa svagheter för att betala sämre förmåner än enligt Bemanningsavtalet. Men att av det skälet säga att avtalet ska avskaffas är ungefär lika dumt, som att hugga av sig tummen när man fryser om den.
2003 fastställde Arbetsdomstolen, i den så kallade ABU Garcia domen (AD 2003 nr 4), att det inte är kringgående av LAS när ett företag anlitar ett bemanningsföretag samtidigt som det har uppsagda anställda med företrädesrätt till återanställning enligt LAS. Arbetsgivarna började nu med denna dom som mall systematiskt gå runt LAS och beröva uppsagda anställda deras företrädesrätt till ny anställning och ersätta med inhyrda.
Lagerföretaget Lagena, i Jordbro utanför Stockholm, gick ett steg längre och använde domen för att tvinga fram lönesänkningar. Lagena hotade att annars att varsla 33 arbetare om uppsägning och ersätta dem med inhyrda. Arbetarna svarade med strejk och blockerade infarten till företaget. Lagena tog då in strejkbrytare från ett bemanningsföretag på lastbilsflak under polisbeskydd.
Lagenas agerande är som en blåkopia på Ådalen 1931. Är vi alltså tillbaka i 1930-talets klasstrider? Nej, i vart fall inte i denna fråga. Bemanningsavtalet stänger arbetsgivarens möjlighet att använda bemanningslagstiftningen för lönedumpning. Men ABU Garcia och Lagena visar att kollektivavtalen måste förstärkas för att hindra kringgående av LAS.
LO har sådana avtalskrav i årets avtalsrörelse. De ställs ironiskt nog nu för tredje gången. Från de tidigare avtalsrörelserna är det bara Elektrikerförbundet som delvis lyckats genomdriva LO-kravet. Det är därför en öppen fråga vad som kommer att hända i år.
Men kläm åt ditt fack så att det bevakar de inhyrdas rättigheter, stoppar kringgåendet av LAS och inte försämrar utan förbättrar Bemanningsavtalet. Då kommer vi även i framtiden att kunna använda kollektivavtalet som löneskydd.
Arbetare är inte en marknadsprodukt utan människor. På sikt ska därför den dåliga uthyrningslagstiftningen bort, men tills dess får vi fixa problemen genom fackliga åtgärder, lovliga som olovliga.
Kurt Junesjö har tidigare varit LO/TCO:s arbetsrättslige expert, samt utredare och rådgivare för bemanningsavtalet.
Tidigare inlägg: Sektion Samdistribution av SAC, nr 7/2010. Emil Boss och Mikael Lindegren Driftsektion för Systembolagsanställda, nr 8/2010. Per Bardh Avtalssekreterare LO nr 9/2010. Patrik Olofsson
Klubbordförande Handelsklubb 717, nr 10/2010.
