Tre år efter att över 20 000 textilarbetare i Mahalla el-Kubra gick ut i en vild strejk som väckte liv i den slumrande arbetarrörelsen har högljudda protester mot upplevda orättvisor blivit en vardaglig företeelse i Egypten. Bara de senaste veckorna har anställda på Telemasr, Maasara Telephone Equipment, Ezz Steel, Petrotrade och flera andra företag strejkat eller hotat med strejk, och utanför parlamentet och det statskontrollerade fackets högkvarter avlöser demonstrationerna varandra. Samtidigt visar den fackliga rörelsen tecken på att bli mer organiserad.
På lördag den 3 april planerar en koalition av fackliga aktivister en demonstration utanför regeringsbyggnaden i centrala Kairo. I ett upprop med rubriken ”Vi vill nå fattigdomsgränsen – stoppa privatiseringspolitiken” kräver de en höjning av den lagstadgade minimilönen – som varit oförändrad sedan 1984 – till 1 200 egyptiska pund i månaden. De kritiserar också privatiseringarna av statliga företag som ”ett slöseri med offentliga medel” som leder till att ”produktionen stoppas och arbetare avskedas för att fabrikernas tillgångar och mark ska kunna säljas, efter att först ha använts som säkerhet för lån från bankerna.”
Bakom manifestationen står bland annat ”Arbetarnas förberedande kommitté”, en sammanslutning av fackliga ledare med det långsiktiga målet att bilda en fristående facklig federation. Bland de som skrivit under uppropet finns också textilarbetare i Mahalla, järnvägsarbetare och postanställda. Men aktionen ska i första hand ses som symbolisk, menar den socialistiske aktivisten Tamer Waguih.
– Den kommer inte förändra något i sig men ska snarare ses som ett första steg. Det är viktigt att arbetare från olika sektorer visar att de kan enas och vill vara en kraft att räkna med, säger han till Arbetaren.
Inom ett par dagar efter att uppropet publicerats meddelade Hussein Megawer, ordförande för den statskontrollerade fackliga centralorganisation ETUF och medlem i regeringspartiet NDP, att han inom kort kommer att träffa regeringen för att försöka få igenom en höjning av minimilönen till 900 pund. Ett löfte som sannolikt inte kommer att infrias men som visar att han tar hotet från den fria fackliga rörelsen på allvar.
Megawer befinner sig under hård press efter att Egyptens toppstyrda fackföreningar visat sig oförmögna att hejda de senaste årens vilda strejker. I slutet av 2008 drabbades ETUF av ett hårt slag när runt 30000 tjänstemän på myndigheten för fastighetsskatt gick samman i en fristående fackförening, URETA, som nu är en av de grupper som står bakom demonstrationen den 3 april. Men det största hotet mot ”det sociala lugnet” kommer från textilsektorn, som sysselsätter flest arbetare av alla industrigrenar och drabbats hårt av den globala recessionen.
I mitten av mars varnade textilföretagens samarbetsorganisation för att 90 fabriker kan komma att stängas och 200 000 arbetare förlora jobbet om regeringen inte snabbt betalar ut ett tidigare utlovat stödpaket på 400 miljoner egyptiska pund till den privata och statliga textilsektorn. Redan innan finanskrisen var den egyptiska textilindustrin hårt pressad av växande konkurrens från Kina och andra låglöneländer i Asien, och enligt en färsk statlig utredning förlorar lokala tillverkare fyra miljarder egyptiska pund årligen på smuggling. Bland annat genom att produkter som importeras tullfritt till särskilda industrizoner för tryckning och återexport olagligen säljs på den lokala marknaden.
De senaste årens omfattande privatiseringar inom den statliga textilsektorn har också medfört försämrade villkor för de anställda och bidragit till den långa raden av vilda strejker. En av de mest uppmärksammade är den på Tanta Lin och Oljor, vars 1 000 anställda gick ut i strejk för snart ett år sedan i protest mot att den saudiarabiske ägaren sänkt löner och sparkat flera fackliga ledare. Sedan dess har produktionen stoppats flera gånger medan förhandlingarna mellan ägaren, staten och arbetarna avbrutits och återupptagits gång på gång.
– Den nya ägaren har brutit mot köpekontraktet som tydligt slog fast att arbetarnas rättigheter skulle respekteras, därför kräver vi att staten häver avtalet och återtar fabriken. Men det vågar man inte av rädsla för att skrämma bort andra investerare. Nu hoppas vi att en stor uppslutning på lördagens manifestation ska öka trycket på regeringen att agera, säger Gamal Othman, en av företagets anställda, till Arbetaren.
Även om lördagens manifestation främst är symbolisk har den sociala proteströrelsen redan tvingat regeringen på defensiven. För bara ett år sedan diskuterades på sin höjd takten i de fortsatta utförsäljningarna av statliga företag. Men så sent som förra veckan tvingades investeringsministern Mohie Eddin gå ut och bemöta de växande kraven på nationalisering av privatiserade industrier genom att slå fast att detta skulle strida mot konstitutionen.
Den fackliga rörelsens nyvunna självförtroende kunde knappast komma mer olägligt för regimen, som vill ha lugn och ro inför höstens parlamentsval och nästa års presidentval, då det spekuleras i att den åldrande presidenten Hosni Mubarak kan träda tillbaka för att lämna plats åt sonen Gamal. Att den senaste tidens isolerade fackliga demonstrationer ändå tolererats kan bero på att hård repression riskerar att utlösa en kraftigare motreaktion. Säkerhetsapparatens agerande under lördagens protest kan däremot ge en fingervisning om hur man kommer att bemöta arbetarnas försök att enas kring en gemensam agenda.
