Alex Freyre och José Maria di Bello blev Latinamerikas första samkönade par att ingå äktenskap när de gifte sig den 29 december i fjol. Ceremonin ägde rum i den argentinska staden Ushuaia i Eldslandet på kontinentens allra sydligaste spets.
Giftermålet är resultatet av en tre år lång kampanj som har delat Argentina i två delar och gett eko över hela kontinenten. Den mest högljudda motståndaren har katolska kyrkan varit. Ärkebiskopen i Buenos Aires har gått till angrepp mot stadens politiska ledare som sagt ja till äktenskap och stadens borgmästare har hånats i affischkampanjer.
Kampen har förts både i domstolar och på gatan. Samkönade äktenskap är inte uttryckligen tillåtet i Argentina eller någon annanstans i Latinamerika. Men eftersom det inte heller är förbjudet har paret utnyttjat lagens kryphål och förmått domare och stadsfullmäktige att ge sitt tillstånd. Arbetaren Zenit har varit i Argentina och träffat Alex Freyre, ena halvan av ”äktenskaps-paret” som i slutet av förra året uppmärksammades över hela världen.
Argentina är ett av de länder i Latin-amerika som redan tillåter partnerskap mellan homosexuella. Varför var det
viktigt för er att ingå äktenskap?
– Vi är aktivister. Vi är en del av Federación Argentina de Lesbianas, Gays, Bisexuales y Trans (Argentinas förbund för hbt-personer). Vi ville gifta oss eftersom äktenskap är det ord som används av övriga samhället. Varför ska det finnas olika ord för olika familjer? Med vårt äktenskap bryter vi ned murar mellan familjer och förändrar systemet. Vi bryter den kulturella föreställningen av vilka som är ”vi och dem”, att det är skillnad på hbt-familjer och andra familjer. I förra veckan mördades en ung lesbisk tjej av hennes flickväns pappa. Varför
mördades hon? Varför finns homofobi? Ett av svaren handlar om information och utbildning. Vi måste få fram en ny bild av vilka vi hbt-personer är. Vi är människor. Är vi olika från andra? Vi har en annan sorts familj, men vi är inte olika. Det är därför vi arbetar för äktenskap och vi säger nej till andra alternativ.
– När vi har nått vårt mål och en äktenskapslag antas i kongressen, det är mycket möjligt att det händer i år, kan vi arbeta tillsammans med alla andra människor mot den lagen. För det är en patriarkal lag. Vi kan också arbeta mot andra lagar. Till exempel mot lagen som förbjuder aborter. För alla de här lagarna har samma fader. Det är patriarkatet.
Hur är livet för homosexuella i Argentina?
– Det är väldigt olika beroende på var
i Argentina du bor, vilken klass du tillhör och om du är man eller kvinna. Vissa om-råden i Buenos Aires är homovänliga, men det gäller inte hela Buenos Aires. Jag och José har många vänner som drabbats har hårt av homofobi. Det finns de som inte har fått vara med på begravningen efter att deras pojkvän har dött. Det finns homosexuella par vars adopterade barn har blivit fråntagna dem i efterhand.
Hur har din familj reagerat på att du är homosexuell och dessutom aktivist?
– De har stått bakom mig och de stöttar mig.
Har de alltid gjort det?
– Nej, det har varit en process. Jag har brutit mot många normer, men de har accepterat det och nu står de bakom mig. Det är samma med Josés familj. Det underlättar mycket. Det ger oss ett större ansvar att arbeta för andra som har det svårare.
Ni har arbetat i tre år för rätten att gifta er. Har det varit svår väg?
– Vi har inte gjort det här ensamma. Vi är en del av förbundet, det är förbundet som drivit kampanjen. Jag och José har fått
rollen som ”äktenskapsparet” nu på slutet. Det är tre par inom förbundet som försökt tidigare utan att lyckas få tillstånd att gifta sig. Deras överklaganden ligger nu hos Högsta domstolen.
– Mitt och Josés beslut att agera i kampanjen och försöka gifta oss handlade inte om romantik, det var ett aktivistiskt beslut för att fler par skulle sätta press på domarna. Skilsmässolagen infördes efter en liknande kampanj där par efter par satte press och till slut antog kongressen lagen.
I november förra året fick ni tillstånd att gifta er i Buenos Aires och ni planerade att hålla bröllopet på Världsaidsdagen
den 1 december. Men tillståndet drogs in bara timmar innan bröllopet efter att en annan domare hade accepterat en överklagan. Hur reagerade ni på det?
– För det första var det en chock att vi fick tillstånd. Både den domare som hade ärendet och Buenos Aires borgmästare är konservativa. Men de sade ja och när nyheten kom ut ringde alla till oss. Washington Post, Oprah Winfrey, CNN. Det var helt hysteriskt, vi medverkade också i ett flertal tv-shower den veckan. Vi var tvungna att lugna ned oss och bestämde att vänta tills Världsaidsdagen med bröllopet. Men då hann vi bli stoppade.
– Det var förstås väldigt frustrerande. Det har varit ja, ja, nej, ja, nej, ja. Men samtidigt gav det oss mer kämpaglöd. Vi var medvetna om att vi måste arbeta på alla plan. Med juridiska medel, med att få opinionen med oss, med att få stöd av journalister och med att få stöd av politiker. I slutet hade vi stöd av ledarskribenterna på alla större tidningar, det var helt otroligt i ett land som är så präglat av katolska kyrkan.
I stället för att få gifta er i hemstaden Buenos Aires blev det Ushuaia i Eldslandet och då gjorde ni inte om misstaget att vänta utan gifte er direkt efter att ni fick tillstånd. Varför valde ni Ushuaia?
– Det är världens mest sydliga plats. Det är slutet på världen och världens början på samma gång. Vi visste att guvernören i
Eldslandet var positiv till samkönade äktenskap och vi lyckades få henne att skriva ett positivt brev till den domare som skulle avgöra ärendet.
Vad har ni fått för reaktioner på er kamp?
– Ett tag blev jag ofta stoppad på gatan av folk som ville att jag skulle vara med på foton med dem själva. Det var pinsamt och obekvämt. Vi är inte hjältar, vi vill inte ha några hjältar. Det är förbundet som är hjälten. Vi har också fått väldigt många mejl. Många uttrycker sin glädje. Andra visar på hur verkligheten ser ut. Vi fick ett mejl från en tonåring som hade velat begå självmord men som sade att vi hade gett honom hopp.
Har ni blivit hotade under kampanjen?
– En del på Facebook och internet. Det har inte varit något allvarligt, men vi har varit oroade över möjligheten att bli utsatta för våld. Sista veckan innan den 1 december gick jag och José alltid tillsammans i skydd av en grupp från förbundet när vi gick ut på stan. Hela den veckan sov det också folk från förbundet hemma i vår lägenhet.
Ni är båda hiv-positiva. Hur har det påverkat ert engagemang?
– Jag har levt med hiv i 20 år och José
i 15 år. Ett av skälen till att alla säger att jag ser ung, frisk och glad ut är tack vare min kämpaglöd. All den här glöden har hjälpt oss att hålla oss starka. Men samtidigt måste vi så klart se upp med stressen och vi måste se till att vi tar vår medicin.
Ni har varit aktivister under många år. Har attityden mot homosexuella förändrats under den tiden?
– Förbundet håller på att genomföra en stor undersökning om folks attityder, vi ska fråga personer från alla provinser. Den kommer att ge oss svar.
– Men vår kampanj har skapat en stor nationell debatt och vi kan se hur folk har ändrat sig. Till exempel flera kongressledamöter och inte minst Mauricio Maccri, Buenos Aires borgmästare. Jag tror att vi förändrar historien här och nu. Vi kan känna att förändringen är på väg. Det är helt fantastiskt. Argentina förändras. Efter den 1 december har 100 par ansökt om samkönat äktenskap. Det är en fantastisk skillnad. Det är många fler som nu kämpar för sina rättigheter.
