Arbetarens förhoppning i förra numret att andra förbund skulle skriva radikalare avtal än industrins har kommit på skam. Särskilt vad gäller bemanningsfrågan. Livs, GS och Handels lättar i sina nytecknade kollektivavtal på de skyldigheter arbetsköparen har att förhandla innan bemanningsföretag tas in. Alla tre avtalen innebär en försämring av de juridiska möjligheter facken tidigare haft för att motverka inhyrning av personal. Ett ljus i mörkret är att handelns löneavtal går över industrins.
Livs, GS och Handels avtal har det gemensamt att företagen nu endast måste förhandla med fac-
ket om bemanningsföretag ska anlitas för fem veckor eller mer. Tidigare har medbestämmandelagen slagit fast att förhandling alltid måste ske, även vid kortare inhyrning.
Det som dessa fack framhåller som framgångar är att man i stället fått inskrivet ett antal luddiga riktlinjer för de förhandlingar som fortfarande måste hållas vid längre inhyrningar. Företagen måste i förhandling tydligt motivera varför de tänker anlita bemanningsföretag, istället för att återanställa uppsagd personal med återanställningsrätt.
Men tydliga motiveringar hjälper ingen så länge avtalet ändå ger företagaren rätt att göra som han eller hon vill. När detta förhandlas lokalt sitter fackklubbarna bakbundna med fredsplikt. Det enda som kunde ha hjälpt var en tvingande paragraf om fackligt veto mot att bemanningsföretag anlitas.
I Livs och GS avtal finns efter oenighet vid förhandling i vissa fall skyldighet för arbetsköparen att hänskjuta frågan till skiljenämnd. Detaljerna i GS avtal är ännu inte offentliggjorda men det är Livs. Nämnden är utformad så att det blir lätt att förutse hur den kommer besluta.
Skiljenämnden ska bestå bestå av lika många representanter för båda parter, samt en ”opartisk” ordförande. Arbetsköparsidan får vid oenighet om val av ordförande fritt utse en domare från Arbetsdomstolen, Högsta domstolen eller Svea hovrätt. Bland det tillåtna urvalet kandidater finns en hel del lämpliga arbetarhatare valbara till att förfoga över nämndens utslagsröst. Inte heller kommer nämnden redovisa några skäl till sina beslut skriftligt.
Med denna utformning på nämnden lär de flesta inhyrningar av personal godkännas. Nämnden blir bara ett sätt att genom juridiska dimridåer ge legitimitet åt att arbetare hyrs ut som handelsvara.
Ett glädjande genombrott har däremot nåtts i avtalsrörelsen. Handeln får högre löneökningar än industrin, industriavtalet är inte strikt löneledande. Handels löneavtal innebär i kronor de högsta lönepåslagen hittills i avtalsrörelsen.
På två år får butiksanställda 971 kronor mer och lagerarbetare 830 kronor i plånboken. Att jämföra med IF Metalls Teknikavtal som beräknas ge en snittlöneökning på 742 kronor över 22 månader. Att klyftor mellan arbetare jämnas ut kan bädda för större solidaritet mellan låg- och högavlönade arbetargrupper, kvinno- och mansdominerade.
Men lika mycket är det en seger för Svenskt Näringslivs krav på nollavtal inom industrin under lågkonjunkturen. Handeln har fått en lite högre löneökning, men den verkar större då industrins blivit så låg. En betydligt mer konstruktiv utjämning skulle vara en tusenlapp efter skatt till industrin, med beaktande av de miljardvinster företagen faktiskt gör även i lågkonjunktur och flera tusenlappar till handeln. Utjämna uppåt istället för nedåt.
