– Det finns en massa människor som inte tror att de är något, eftersom ingen ser dem. Vi är så många som bara går och väntar och tittar på tv-såpor, samtidigt som livet pågår omkring oss.
Maria Hamberg citerar ofta och gärna Helmer Grundström som ofta refererade till sin hembygd i Lappland och bland annat skrev orden ”Det finns landskap i Sverige som är oskildrade i litteraturen och därmed i djupare mening saknar självbild […]. Litteraturens frånvaro är en svårare brist än människorna själva vet om. Först när konstnärliga skildringar föreligger blir ett landskap synligt för urinnevånarna.”
Jag sitter vid min telefon drygt 20 minuter från T-Centralen i Stockholm. Maria Hamberg sitter hemma i sitt hus i Ullånger 50 mil norrut. Ett samhälle med drygt 600 innevånare. Det ger perspektiv till vårt samtal om tillvaron och politiken. Så när hon nu säger att individen av i dag förväntas agera i samarbete med marknaden, ger det naturligtvis en helt annan tyngd när man befinner sig i en ganska ödslig del av Sverige och inte precis kommunicerar med marknaden dagligdags. Här sätter man sig inte direkt på en lattebar för att i all anspråkslöshet smida nya inkomstplaner på lunchen med någon annan ekonomisk visionär. Här söker man jobb. Om det finns några.
Det oomskrivna folket finns dock inte bara i Norrland. Under sin tid på Scania i Södertälje har Maria Hamberg hittat så många intressanta, men okända, levnadsöden. I den förra boken Greklandssommaren kunde läsaren möta Betty som svetsade och böjde järnrör. Men Betty hade också andra planer med sitt liv. Boken fick strålande recensioner av en arbetarlitteraturstörstande kritikerkår. Men Maria Hamberg är ändå inte helsåld på epitetet ”arbetarförfattare”. Hon skriver vad som faller henne in. Om sådant hon ser. Om orättvisor. Men också om en gemenskap som kanske inte syns utanför fabriksportarna.
– Som svetsare betydde man något, man ingick i ett gäng. Precis som på korvfabriken. Det är ju det allting handlar om – att varje människa behöver bli sedd och bekräftad.
Det var när hon började på Scania som det arga vaknade till liv på allvar. För i chassiverkstaden, där hon jobbade i över tio år, fanns inte mycket av samhörighet. Här fanns däremot en hel skopa av tristess och, självfallet, drömmar. Under åren på bilfabriken föddes tankar ur värkande leder, frustration och ilska. Skrivandet blev en kanal. Drömfabriken tog sakta form bland hjullager och teststationer. Det här var under mitten av 1990-talet när inte ens vänstern erkände orättvisorna som fanns i samhället.
– Jag satt en morgon och läste en gratistidning på 06.15-tåget mot Södertälje. En rubrik glömmer jag aldrig. ”Industriarbetarklassen är död”. Jag trodde knappt mina ögon. Vilka var då vi, som satt i vagnen och väntade på att få komma fram och stämpla in till åtta timmar där vi skulle äta medhavd matsäck på kortast möjliga tid för att även hinna gå på toaletten? Det fanns ett lock över politiken under denna tid. Det fanns ingen som vände sig till oss arbetare. Och varje morgon skulle jag gå till fabriken och mötas av den ironiska skylten ”Välkommen till Alcatraz” vid stämpelklockan.
Men det finns ändå värme i Maria Hambergs röst när hon berättar. Det här är verkligen en del av hennes liv. Och om jag ett längre tag har efterlyst författare som skriver om kroppsarbetets slit, så tar jag tillbaka det efter att ha läst hennes nya bok. Det här känns både Fridell och Ivar Lo Johansson. Och ändå modernt. Den före detta svetsaren, järnvägsarbetaren, lastbilsmontören och korvstopperskan ger med denna roman ett fast handslag som leder mig rätt in i grottekvarnens lastbilsmontering. Hon besvarar med emfas min efterlysning av arbetarlitteratur.
– Det är klart att det inte finns lika mycket arbetarlitteratur. Hela romanen är ju en borgerlig produkt. Det blev också borgarklassens signum att definiera begreppet individ. Men individens roll i samhället blir en motsättning som hela kapitalismen bygger på. Och frihet för individen är den drivkraft som demokratin bygger på. Men den förutsätter andra människors ofrihet. Man måste få tro att man har makten själv att fråga sig ”ska jag stanna eller ska jag gå?”
Maria Hamberg säger att i ett borgerligt samhälle har inte alla den självklara rätten att vara fristående individer. Människorna ryms inte i sina roller. Hon frågar sig retoriskt om vi ska tro på att vi blir ”friare” som individer ju mer som släpps loss, ju mer marknaden får styra?
Maria Hamberg vill åt kärnan i problemställningen. Hur ska arbetaren synliggöras som individ? Plötsligt dyker andra etiketter upp; ”Arbetarkultur”, något som alltså går vid sidan av en kulturell norm. Litteraturlistan över arbetarförfattare i historien är lång. De var alla hårt kroppsarbetande människor, till en början i alla fall. Men när man inte står mitt upp i alltihopa så kan man tappa det, något som kritiker ofta framhäver. Själv nämner hon att hon börjat en inskolningskurs som sjukvårdsbiträde i Kramfors. Inte för att hon känner att hennes trovärdighet som arbetarförfattare stärks, utan helt enkelt för att hon behöver en inkomst vid sidan av skrivandet. Efter 30 år inom industrin är det ändå hennes värld, en tillvaro hon betraktar som mer än bekant och hon känner till som hon helt enkelt vill berätta om. Strategin stavas helt enkelt lust.
Och nu då, vad skriver du på?
– Ivar Lo brukade säga att man inte kan släppa in ljuset i kameran. Det vill säga att om filmen ljusexponeras innan den är framkallad och klar kan alltsammans gå upp i rök. Och på samma sätt och med samma skäl vill inte heller jag svara på den typen av frågor. Men det är något. Och det är annorlunda.