första maj är stridbarhetens dag. Vi firar att vi vågar sätta oss upp mot de med makt över våra liv, ta strid. Men, årets första maj bär en bitter eftersmak för arbetarklassen. Mest för de LO-medlemmar som hyste förhoppning om att deras förbund i denna avtalsrörelse äntligen skulle ta fajten på riktigt. I stället får medlemmarna nöja sig med silverpenningar.
Många av LO-förbunden sålde medlemmarnas strejkrätt i avtalsrörelsen utan strid. Som betalning fick medlemmarna obetydliga löneökningar, som knappt täcker upp för höjda medlems- och a-kasseavgifter.
Men det absolut största sveket är att vissa förbund sålt medlemmarnas anställningstrygghet, för ingenting. Detta genom att inte förbjuda inhyrning när anställda blir uppsagda på grund av arbetsbrist och har återanställningsrätt. Med sådana vänner behöver man knappt fiender. Finns det någon mening med medlemskap i LO, när det finns stridbara alternativ?
IF Metall, GS, Livs, Handels och Byggnads har hittills tecknat kollektivavtal i bemanningsfrågan. I dessa avtal tillåts arbetsköparna fortfarande att hyra in från bemanningsföretag. Detta trots att andra anställda har blivit uppsagda på grund av arbetsbrist och har återanställningsrätt. Förbunden har riktat in sig på att avtalsvägen göra det möjligt att lokalt sälja turordningen, det vill säga icke önskvärda arbetskamrater, i utbyte mot en mindre begränsning av inhyrningen. Det som innan kallades utpressning eller kohandel med människor, har nu istället blivit legitimt och inskrivet i kollektivavtalen.
Begreppet arbetsbrist definieras av arbetsköparna. Därför kan det uppstå arbetsbrist när helst arbetsköparna vill det. Det enda som begränsar rätten att säga upp vem de vill är turordningsregeln ”sist in, först ut”. För att säga upp stridbara grupper, obekväma anställda, äldre och sjuka, är det nu bara att köra enligt kollektivavtalet. LO har gett arbetsköparna rätten att säga att det är arbetsbrist och hota med inhyrning om de inte får sparka vem de vill, helt enligt kollektivavtal.
I IF Metalls nya avtal får arbetsköparna i princip hyra in hur mycket de vill, trots att anställda har företrädesrätt till återanställning. Det finns så många undantag i deras ”förstärkta företrädesrätt” att begränsningarna i inhyrningen blir ett skämt. För att omfattas av ”rätten” måste du dessutom varit fast anställd i minst 18 månader.
Om det lokala facket säger nej till att frångå turordningen vid återanställning får arbetsköparna nu fritt välja bort en tredjedel av de arbetskamrater som står på tur för att återanställas.
Arbetsköparna kan nu dessutom efter fem veckor pressa igenom en ny återanställningsturordning för de som nyss har blivit uppsagda på grund av arbetsbrist. Om man lägger till arbetsköparnas rätt att välja folk med ”tillräckliga kvalifikationer” så är turordning vid återanställning numera inget annat än ett skämt på arbetarklassens bekostnad.
LO har också skrutit om lösningen att vid tvister om inhyrning låta en skiljenämnd slutligen avgöra om arbetsköparna får hyra in bemanningsföretag när medlemmar har återanställningsrätt. Nämnden ska omfatta båda parter, det vill säga både arbetare och arbetsköpare, men består av arbetsköpare och fackbyråkrater. Den behöver inte motivera sitt beslut och tills dess nämnden fattat beslut i frågan får inhyrningen pågå. Nämnden kommer sannolikt, liksom Arbetsdomstolen, att döma till arbetsköparnas fördel.
Genomgående för alla dessa kollektivavtalsbestämmelser om inhyrning är arbetsköparnas stärkta makt i frågan om turordningen. Förr hotade arbetsköparna ofta med att hyra in folk om de inte fick bestämma turordningen vid uppsägning. Nu får arbetsköparna i stället kontrollera turordningen enligt kollektivavtal. Därmed kan de välja och vraka bland sjuka, äldre, fackligt aktiva och andra obekväma arbetare.
I gengäld får facket någon slags kompensation för att kunna säga att de stoppade inhyrningen. Något facket förmodligen inte kommer att prata så mycket om är hur många arbetskamrater de sålde på köpet.
LO:s medlemmar har tydligt sagt att de föredrar makt över sina liv framför silverpenningar. Men trots att Handels medlemmar i en undersökning tidigare i år visat att de hellre stoppar bemanningen än höjer lönen, har LO har gått med på en stor försämring av vår maktposition på arbetsplatsen. Utan en enda strejkdag, trots att 80 procent av medlemmarna i en annan undersökning var redo att strejka för att stoppa bemanningen. Varför?
En förklaring är att LO-byråkraterna har mer gemensamma intressen med arbetsköparna än med sina egna medlemmar. De har aldrig velat ta strid just eftersom det inte gynnar deras egna intressen. LO-toppens vilja har visat sig vara svag och dess vapen trubbiga.
Medlemmarna i LO borde lämna organisationen och välja en stridbar fackförening. En fackförening som styrs av de egna medlemmarna på lokal nivå.
De enda organisationer som står utanför LO och verkar inom LO:s avtalsområden är SAC Syndikalisterna och Hamnarbetarförbundet. Med ett ökat medlemsantal i dessa fackföreningar finns det fortfarande chans för arbetarklassen att ta makten på våra arbetsplatser.
Vilken dag passar bättre till detta om inte stridbarhetens högtidsdag, första maj?
Peter Jacobsson
Ordförande för Malmö industriarbetarsyndikat av SAC Syndikalisterna
