I Metro den 28 april deklarerade arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin att ungdomar är lata, bara spelar datorspel och därmed borde stängas av från sin arbetslöshetsersättning. Men är vi verkligen lata?
De flesta av oss ungdomar kan räkna upp kompisar med fast arbete på en hand. Men att räkna alla kompisar som lyfter socialbidrag eller har tillfälliga anställningar kräver många händer.
Det sades oss att vi skulle gå ut skolan och det skulle gå bra för oss. Vi var ämnade för större saker än att sitta i kassan på Coop eller ha andra yrken som inte ansågs värdiga. Vi såg ned på alla lågbetalda yrken för skolans ideologi är en förljugen ideologi: att man kan bli allting om man bara försöker. Var vi skulle arbeta var bara att välja som fria individer på en marknad med oändliga val.
Sedan dess har många av oss har gjort vändan till Arbetsförmedlingens dagisverksamhet. Där sätter de upp bilder på de som lyckats få jobb och håller seminarium som ska motiveras oss. På de flesta ställen har de morgonsamlingar där deltagarna ska säga något positivt ”så att alla får en bra start på dagen”, precis som på dagis.
Vi hetsas till att ta de skitjobb bara för att slippa AMS. På osäkra tidsbegränsade anställningar svarar vi i telefon, torkar exkrementer på äldreboenden eller vänder hamburgare. Ofta krävs två jobb för att få ihop tillräckligt många timmar.
När vi inte orkar med osäkerheten i att bli inringda, pausar vi på högskolans strökurser och tar istället CSN-lån för att överleva. Vi vandrar mellan CSN, ströjobb och arbetsförmedlingen.
Som timvikarie på förskolan får man ungefär 8000 kronor i månaden, CSN ger 8000 kronor och AMS med socialbidrag blir existensminimum. Vi är 8000 kronors-generationen, i det förhatliga men institutionaliserade utanförskapet. Vi som ”inte kan anpassa oss” och komma in i innanförskapet.
Många ungdomar drömmer om ett arbete. I slutet av förra året konstaterades i en undersökning av Akademikerförbundet att nio av tio under 29 år vill ha en trygg anställning. I undersökning efter undersökning är det det vi drömmer om, ett jobb, inte att upptäcka äventyret.
Kapitalisterna har utformat samhället så att vi måste ha arbetslösa, som kan ta vilka skitjobb som helst för nästan vilka usla ersättningar som helst, och för att sedan spela ut oss mot varandra. Det är en enkel taktik som inte direkt är ny, utan den spelar ut oss mot varandra och skapar A- och B-lag på arbetsmarknaden.
Att ungdomar, som ska vara äventyrslystna, drömmer om arbete säger mycket om Littorins ”arbetslinje”. Jag tycker att det är sjukt att medvetet vilja skapa en osäker arbetarmarknad för tusentals människor. Men för borgarklassen är det jättebra. Det säkrar den ”fria” marknaden och dess existens. Det är en ideologisk taktik. Makten ska liggas hos politiker och arbetsgivare, medan alla andra ska underställa sig dessa. Om vi har råd med fackavgiften vågar vi ändå inte gå till facket och kräva våra få rättigheter som finns kvar. Kräver du din rätt som bemanningsanställd så kan du ju räkna med att inte bli inringd nästföljande dag. Vi skräms till tystnad.
Och motståndet är tandlöst. Avtalsrörelsen börjar klinga av och LO lovade att bemanningsfrågan skulle stå först i kön på saker att klara upp. Men inte mycket hände. Inte kämpade facket för ungdomarnas skull inte. Det blev svaga vinster, mycket kompromisser och väldigt lite kämparglöd. ”Vi slapp gå ut i strejk”, låter segerropet, vilket säger mer om fackföreningsrörelsen än om arbetsgivarna.
Plötsligt blev alla förmåner och rättigheter som facket kämpat igenom för fast anställda, till exempel LAS och MBL, värdelösa. Bemanningsanställdas rättigheter stärks inte i dessa lagstiftningar.
Jag som ung och osäker vann inget när mina ”kamrater” skulle kämpa för min skull. Jag kommer inte bli mer inringd i morgon och jag kommer inte att få ett fast arbete de närmsta åren, om jag någonsin får det.
Om Sven-Otto Littorin tycker att vi är lata, hur mycket vi än försöker, kanske vi borde bli det. Efter tillräckligt många skitjobb så undrar man: Varför fortsätta med något som aldrig blir bättre? En lösning på osäkerheten är att helt enkelt bara vägra. Som en livslång strejk med kravet på trygghet och frihet på våra villkor, inte företagens.
Vi vill ha ett jobb för att överleva, men att kräva ”arbete åt alla” är att kräva att få fortsätta slava under kapitalismen. Vi ungdomar måste börja drömma om mer än fasta jobb. Vi vill ha mer av livet än att slita ut sig för en liten ekonomisk ersättning, att slösa bort åtta timmar om dagen i hela sitt liv på något man avskyr. Vi bör inte kräva arbetarklassens rätt, vi måste kräva vårt avskaffande. Ett avskaffande av arbetarklassen är ett avskaffande av alla klasser. Ett avskaffande av arbetet är att avskaffa den grundläggande konflikten i samhället mellan oss som inte vill arbeta och de som vill tvinga oss till och tjäna pengar på vårt arbete.
Men att lägga ned helt och hållet är ett ganska svårt steg att ta. Vi måste börja organisera oss i dag. Vi kommer aldrig att få någon förändring på arbetsmarknaden om vi bara sitter och bloggar om det. Inte heller kan vi förlita oss på att andra gör det åt oss. Vi måste skapa förändringen själva, med kravet ”trygghet på våra villkor” och vi kan vinna om vi bara ger oss fan på det.
Tommy Sundvall
Syndikalistiska ungdomsförbundet – Haninge
