Keynesianska stimulansprogram må ha räddat världen från en ny depression, men nu tycks de redan vara på väg att fasas ut. I stället händer det som exempelvis Naomi Klein – och Arbetaren – varnade för redan 2008: de växande statsskulderna används som murbräcka för att driva igenom en mer välbekant politik – nedskärningar och privatiseringar.
Och inte bara i Grekland. I Storbritannien uppger tidningen The Independent att ”höga tjänstemän i regeringskansliet har arbetat på hemliga alternativ för nedskärningar som går långt bortom vad något av de tre partierna redovisat inför valet”. Det nya massiva euro-lånepaketet kräver att Spanien och Portugal skärper sina redan planerade sparprogram.
Med tanke på att Sveriges snåla stimulansprogram på hemmaplan och att vi troligen bakom kulisserna varit drivande i att tvinga fram gigantiska nedskärningar i Lettland, är det logiskt att Sveriges finansminister Anders Borg nu säger sig särskilt ha drivit kravet att ”Spanien och Portugal får hård press på sig att sanera sina offentliga finanser, och det snabbt”, för att beviljas det nya stödet från EU och Internationella valutafonden, IMF.
Det finns dock en hake. Förra året krympte nästan alla europeiska länders ekonomier med 3 till 5 procent. Men Island, Irland och baltstaterna rasade istället med mellan 9 och 13 procent. Det är precis de länder som av EU eller finansmarknaderna tvingats till nedskärningar i stället för stimulanspolitik. ”Budgetdiciplin” under en djup lågkonjunktur är inte ett härdande ”stålbad” utan snarare en blodigelkur – det gör ont och det förvärrar sjukdomen.
Det är intressant att notera att Estland tvingats till åtstramningar trots att landets statsskuld ligger på inte mer än sju procent av BNP. Spaniens är på 58 procent, lägre än Tysklands 73 procent. Makt, inte siffror, är avgörande.
Vad skulle då kunna hejda fallet ned i en ny depression, där säkerligen också de starkare europeiska ekonomierna skulle dras med?
Massdemonstrationer fick Island att vägra acceptera oavbetalbara skulder. Protesterna i Grekland verkar ha goda chanser att sätta stopp för Papandreuregeringens åtstramningsprogram. 2001 tog sig Argentina, efter jättelika kravaller, ur en liknande skuldfälla genom att ställa in betalningarna och med egna resurser genomföra en jobbskapande politik. Endast under massivt folkligt tryck verkar regeringarna beredda att byta kurs.
Hur redo står då fackföreningarna – den enda organiserade folkrörelsen av betydelse i Europa i dag – inför den uppgiften? Det varierar.
I Irland accepterade de stora fackens ledare i mars en ”social pakt” med fyra års strejkförbud, lönefrysning och stora avskedanden inom offentlig sektor. Överenskommelsen måste dock godkännas i omröstningar inom förbunden, vilket verkar vara ett jämnt lopp. Jack O’Connor, generalsekreterare för de offentliganställdas fackförening SIPTU, försökte i sitt första maj-tal övertyga medlemmarna med argument om att inte förlora ”vårt lands ekonomiska suveränitet och oberoende […] Medan vi talar, ger ett utvecklat euroland [Grekland, reds. anm.] upp sin självständighet till IMF”. Därför, tycks han mena, måste Irland frivilligt genomföra ett ungefär likadant program som IMF brukar ordinera sina offer.
Michael Sommer, ordförande för tyska landsorganisationen DGB, sade nyligen till LO-tidningen att ”vi är beredda att försvara oss”, om krisen skulle användas för att angripa ”arbetsrätten, pensionerna och andra sociala reformer”. Samtidigt menar han att, även om bilden av grekiska arbetare som bortskämda är felaktig, är ”EU:s krispaket nödvändigt”. Det torde logiskt sett innebära att han tar avstånd från demonstrationerna och strejkerna för att stoppa just angreppen på sociala landvinningar.
Syndikalistiska CGT tog däremot första maj till startskott för att lansera en serie ”marscher mot krisen” genom landet sammanstrålande i Madrid den 16 maj, några av dem koordinerade med portugisiska grupper. På CGT:s krisprogram står arbetstidsförkortning, avskaffande av visstidsanställningar, ”progressiva skatter – den som tjänar mer ska bidra mer” och ”för en ny produktionsmodell med arbeten där verkligt värde skapas – i utbildning, vård, omsorg och grön teknik”. Och målet för att nå dit är ”generalstrejk”.
Fakta Skuldkrisen
• Grekland har beviljats lån på 440 miljarder euro från euroländerna, 110 miljarder euro från IMF – vilket kan dubbleras i ett senare skede – och 60 miljarder euro från EU.
• Villkoret är att Grekland genomför massiva nedskärningar i den offentliga välfärden. Under måndagen godkände parlamentet omfattande försämringar av pensionssystemet.