En svidande kall vårvind stryker över Bandhagens grå fotbollsplan. Snart ska sommarsäsongens andra match i division två dra igång. På trappan till baracken med omklädningsrummen sitter Anna-Lisa Persson och knyter fotbollsskorna. Runt huvudet har hon ett brett pannband för att inte frysa om öronen och under shortsen sticker ett par trasiga mörkblå långkalsonger fram. Hon drar allt hon orkar i snörena och till slut sitter skorna som gjutna på fötterna.
– Jag spelar Korpenfotboll för att det är så jävla kul. Det är inte stenhård träning fyra gånger i veckan och man slipper sälja lotter. Vi spelar bara för att det är roligt, säger Anna-Lisa Persson och försvinner ut på planen.
Korpen har genom alla tider varit en förening som engagerat arbetsplatser. Det var Solskensolympiaden i Stockholm 1912 som satte fart på svensk idrott och för första gången tog in den på arbetsplatserna. Personalgrupper och yrkeskårer började redan då bilda egna korporationsidrottsföreningar. Men det var inte förrän efter andra världskrigets slut som utvecklingen satte verklig fart. 1945 bildades Svenska Korporationsidrottsförbundet, Korpen, på initiativ av bland andra Stockholms stadsfullmäktiges ordförande och ordföranden i Konsum, Carl Albert Andersson. Under 1960-talet uppmärksammade Korpen arbetsplatserna genom kampanjen 4M – Människan, Maskinen, Miljön, Motion. Kampanjen lanserades för att motverka den nya folksjukdomen ryggbesvär, förbättra arbetsmiljön och för att öka kondition, arbetsförmåga, trivsel och hälsa.
Under 1990-talet ökade konkurrensen inom idrottssektorn dramatiskt. De ideella krafterna inom Korpen konkurrerades till stora delar ut av nya kommersiella aktörer. Men trots det tuffare klimatet är Korpen fortfarande en arbetsplatsernas idrottsförening och det syns på fotbollsplanen i Bandhagen. Laget Bara bajare bildades för tre år sedan genom att några arkitektstudenter drog ihop sina fotbollsintresserade vänner. Vännerna som arbetade inom andra branscher tog i sin tur med sig sina arbetskamrater och så rullade det vidare. I dag består laget av arbetskamrater inom flera olika yrkesgrupper. Det är lärare, sömmerskor, dockmakare, arkitekter och biståndsarbetare mellan 29 och 42 år.
Nytt inför sommarens säsong är att laget har en ny tränare.
– En äkta brasilianare, säger en av spelarna stolt.
Tränaren, Wellington Calasans har flyttat till Sverige för kärlekens skull och är gift med en av spelarna i laget.
– Många tror att en coach måste vara sträng och tuff. Sådan är inte jag, jag är från Brasilien och då är det bara fest som gäller, säger Wellington Calasans och ler brett.
Klockan kvart över sex drar matchen igång. Motståndarlaget, Sju sorters kakor, är klädda i rosa t-tröjor och några av dem har sina barn och familjer med sig som hejarklack.
– De ser allt bra tunna ut, konstaterar en Bara Bajare och syftar på motståndarna.
Men matchen blir tuff. Vid halvlek står det 1-1.
– Attack, attack, attack! coachar tränaren Wellington Calasans.
Och hans ord hjälper. I andra halvlek kommer det avgörande målet och Bara bajare står som lyckliga segrare.
Dagen efter segern är det dags för träning på fotbollsplanen i Tantolunden. Klockan är halv nio och det är vår i luften. Ett åskoväder har precis dragit förbi och den förut så svarta himlen har bytt skepnad till lysande rosa.
Träningen börjar med övningar. De springer, dribblar, skjuter och passar. Alla ger järnet och i laget finns en klar vilja att bli bättre. Gårdagens seger ska bara bli en i raden av segrar. Spelarna är fokuserade och gör sitt yttersta. Som lag utstrålar Bara Bajare enorm passion och genuin spelglädje.
– Det spelar ingen roll om man haft en jobbig dag, när jag kommer till träningen blir jag alltid lika glad, säger fotbollsspelaren och arkitekten Ulrika Ax.
Hon berättar att några i laget spelat fotboll under hela sina liv medan flera av de andra är nybörjare. Själv började hon sin fot-bollskarriär när laget bildades för tre år sedan.
– Det enda som krävs för att få vara med i laget är att man hejar på Hammarby, vi heter ju ändå Bara bajare, säger hon med ett leende.
Men det är inte alla i laget som kan skriva under på lojaliteten med Bajen.
– Jag är från Hälsingland. Inte kan jag heja på Bajen. Jag kommer alltid att hålla på IFK Bergvik, säger Anna-Lisa Persson.
