En delprivatisering av Royal Mail, den brittiska posten, klubbades igenom under veckan. Och fler EU-länder förväntas följa efter.
En förändring i postlagen som ska göra en utförsäljning möjlig fanns med bland den serie propositioner som den nya regeringen presenterade för parlamentet i tisdags. Nu återstår att hitta en intresserad köpare och genomföra affären. Enligt insiders på regeringskansliet som tidningen The Times citerar är regeringens plan att sälja ut upp till 49 procent av det hittills statliga bolagets aktier till privata investerare – en hedgefond uppges vara den hetaste spekulanten – medan hälften av återstoden skulle säljas till de anställda och den andra hälften behållas av staten. Royal Mail går med vinst trots lågkonjunkturen, men har ett ”svart hål” på 10 miljarder pund i sin pensionsfond, som det dock verkar som att staten kommer att ta ansvar för.
Den tidigare Labourregeringen drog tillbaka sina planer på att privatisera Royal Mail 2008, dels på grund av starka protester och dels på grund av svårigheter att hitta en köpare. Fackföreningen Communications Workers Union, CWU, säger bestämt nej till planerna även denna gång.
– Detta är gammal politik i ny förpackning. Den brittiska allmänheten har gång efter gång avvisat en privatisering av Royal Mail, och denna manöver kommer att vara djupt impopulär, kommenterade Billy Hayes, CWU:s generalsekreterare.
The Times spekulerar i att eventuella strejker och protester riskerar att sammanfalla med ett brett missnöje när den nya regeringen presenterar de – i valrörelsen mörkade – stora budgetnedskärningar som alla förväntar sig snart kommer.
Royal Mail slöt för mindre än en månad sedan kollektivavtal med CWU, som garanterar löneökningar. Avtalet innebär också, efter en vinter med flera strejker, att det inte ska bli några uppsägningar i utbyte mot att arbetarna accepterar ett besparingsprogram.
Postarbetaren Roy Mayal klagar i en debattartikel i the Guardian på att brevbärarna enligt en ny plan ska tvingas bära ut oadresserad direktreklam varje dag, enligt ett tidsschema han menar är omöjligt att hålla.
Enligt ett EU-direktiv som trädde i kraft 2006 måste postutbäring konkurrensutsättas, men få länder i Europa eller på andra håll i världen har helt sålt ut det offentliga postväsendet. Tyskland gjorde det 2000, en privatisering som anhängarna brukar betrakta som ett framgångsexempel. Japan backade i år från ett påbörjat program för att privatisera det enorma Japan Post, som samtidigt fungerar som bank och livförsäkringsbolag.
Argentina privatiserade postmyndigheten Correo Argentino redan 1997, men återförstatligade den 2003. Då hade Correo Argentino släpat efter med koncessionsavgiften till staten i två år, höjt avgifter med upp till 750 procent, bokfört avgångsvederlag till 10 000 sparkade arbetare som ”investeringar” för att kunna hävda att man levde upp till investeringskravet i koncessionen, ackumulerat förluster på över 50 procent av aktiekapitalet och lämnat stora brister i bokföringen. Den synnerligen inneffektiva arbetsmetoden – alla brev måste lämnas in och frankeras i kassan – ändrades dock inte under sex års privat ledning, och har fortfarande inte ändrats sedan återförstatligandet.
I slutet av maj förväntas den borgerliga regeringen lägga fram en proposition som öppnar den svenska postmarknaden för konkurrens. Fackförbundet Seko har anklagat alliansen för att gå längre än vad EU-direktivet kräver och undergräva den offentliga postutdelningen av ideologiska skäl.
