Anita Nyberg, professor i könsperspektiv på arbete och ekonomi vid Centrum för genusstudier vid Stockholms universitet, har under tre månader arbetat med rapporten ”Mycket snack och lite verkstad”. I den har hon granskat samtliga svenska statsbudgetar från 1980 fram tills i dag. Och hon är förvånad över resultatet
– Mest förvånar det mig att pengarna minskade, man vet helt enkelt inte vad som har hänt med jämställdhetsarbetet, säger hon.
Oavsett vilka politiska partier som suttit vid makten så har pengarna vikta för jämställdhetsarbete minskat under de fyra decennier som rapporten spänner över. I sin granskning har Anita Nyberg försökt att följa de utdelade pengarna för att se vad som blivit av dem i form av nya satsningar. Något som visat sig betydligt svårare än hon först trodde.
Jämställdhetsintegrering är en strategi, som innebär att alla politiska beslut ska präglas av ett jämställdhetsperspektiv, och vilar på insikten att jämställdhet mellan män och kvinnor inte kan åstadkommas vid sidan av den ordinarie verksamheten. Anita Nyberg pekar i rapporten, som är den första i sitt slag, på att det finns en tendens att jämställdhetsintegrering blir ett mål i sig och inte den strategi för att uppnå de jämställdhetspolitiska målen den är tänkt att vara.
– Det här med jämställdhetsintegrering är ju en bra idé, men politikerna måste visa en tydligare vilja att de vill jobba för jämställdhet. De måste förstå att de både krävs resurser och kunskap och att det måste sättas tydliga mål och hela tiden följas upp och utvärderas.
Då de flesta partier i dag säger sig vara feministiska, och i en tid då näst intill alla politiker utåt sett säger sig vara för jämställdhet, trodde hon inför granskningen att de ekonomiska anslagen till jämställdhetspolitiska åtgärder skulle ha ökat för varje år.
– Under 1980-talet etablerades det många nya anslag till jämställdhetsprojekt, men när de väl var etablerade gav man dem inte mer pengar, konstaterar hon.
Den nuvarande alliansregeringen, som tillträdde 2006, står för de största ekonomiska satsningarna på jämställdhetsåtgärder sedan 1980. Ändå är det svårt att veta vad det kommer att leda till, enligt Anita Nyberg. Det sedan många åtgärder är begränsade under en viss tidsperiod. Att fler kvinnor i dag sitter på högre positioner i samhället än tidigare betyder innebär inte heller automatiskt att jämlikhetsfrågorna hamnar högre upp när budgeten tas fram är egentligen inte så konstigt, menar hon.
– Alla kvinnor är ju naturligtvis inte för samma saker, och fler kristdemokratiska kvinnor till exempel, kanske inte främjar jämställdheten direkt.
Hon fastslår också att jämställdhetsfrågorna prioriteras lågt i budgeten jämfört med de flesta andra områden.
Den rödgröna oppositionen gick i veckan till samlat angrepp mot den sittande regeringens jämställdhetspolitik, främst sedan de anser att den brister i analys av strukturella problem i samhället.
Josefin Brink, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, delar Anita Nybergs syn på att fler kvinnor på höga positioner inte automatiskt bidrar till en större jämlikhet mellan könen. Men hon menar också att ekonomiska anslag inte är det primära i jämställdhetsarbetet.
– Det är inte 50 miljoner mer eller mindre till något projekt som är den stora skillnaden mellan blocken, utan analysen av strukturella mönster i samhället, som till exempel föräldraledighet och obetalt hemarbete, säger Josefin Brink.
FAKTA Mycket snack och lite verkstad
• Slutsatserna i rapporten kan delas in utifrån tre huvudperioder. Den första perioden sträcker sig från tidigt 1980-tal till början av 1990-talet. Antalet kvinnor i riksdagen ökade från 26 procent vid valet 1979 till 38 procent 1988. JämO etablerades och anslaget till kvinnoorganisationer och särskilda jämställdhetsåtgärder infördes.
• Den andra räknas mellan mitten av 1990-talet till mitten av 2000-talet. Under perioden steg antalet kvinnor i riksdagen till 45 procent vid valet 2002. Det ekonomiska anslaget till JämO, som främst Folkpartiet drev på, ökade kontinuerligt.
• Under den tredje perioden från 2000-talets mitt till idag, med en borglig regering, fortsatte antalet kvinnor i riksdagen att öka något. Samtidigt upphörde JämO som egen myndighet och överläts istället tillsammans med ombudsmannen mot etnisk diskriminering, ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning och handikappsombudsmannen till diskrimineringsombudsmannen, DO. Under den här perioden fastslås i rapporten att användningen av ord som ”jämställdhet” minskade i budgetpropositionerna.
