Vänstern bör ta trafikpolitiken på allvar, skriver Alexander Berthelsen och Anna Nygård från Planka.nu på Arbetaren Zenits debattsidor (nr 20/2010). Det är ingen idé att haka upp sig på vem som säger det, det viktiga är ju trots allt att de har rätt i allt de säger om hur städer byggts för bilar och inte för människor. De har också helt rätt i att lösningen måste vara kollektiv, och finansieras gemensamt. De har rätt och de kommer nog att bli glada när de ser de förslag som Stockholmsvänstern har för Stockholms trafikpolitik.
Vi vill införa bilfri innerstad med, och börja med att införa bilfria söndagar i City. Det är ett första steg som kan tyckas radikalt men som redan testats med framgång i städer som Paris. Likt trängselskatten eller rökförbudet på krogar är vi övertygade om att människor så snart de prövat på en bilfri dag i innerstaden snart inte kan tänka sig en tid då bilar fick ta platsen där människor nu promenerar och konverserar i samtalston. Det är märkligt att frågan om bilens vara eller inte vara begränsats till bilarnas utsläpp, vad hände till exempel med debatten om trafikfaror? Har barn blivit hårdare eller tror någon att etanolbilar är mjukare?
Berthelsen och Nygård har också goda poänger om hur en klimatsmart stad måste byggas nedifrån och upp. Lösningen är delvis att bygga staden inåt, att förtäta redan befintligt bebyggelse, bra lokal service, grönområden runt hörnet och bostäder blandade med arbetsplatser.
Den segregationspolitik som i dag bygger murar runt om i Stockholm, både utförsäljningen av allmännyttan och satsningarna på motorvägar, är politik som drar isär staden. Förbifart Stockholm är bara det senaste felsteget i en politik för utglesning, det är 28 miljarder steg i fel riktning. Förbifarten löser inte trafikproblemen. De köer som finns på Stockholms vägar orsakas av infartstrafiken, av vilka förbifartstrafiken är en försvinnande liten del. Detta är också vad såväl Banverket som Vägverket, Sjöfartsverket, Naturvårdsverket och Energimyndigheten kommit fram till i sina remissvar – bilåkandet måste minska.
Trots detta är det som om ingen vågar stöta sig med bilägare och ständigt försöker man framhäva att vi ska bygga kollektivtrafik men ändå ha kvar biltrafik i samma omfattning som i dag. Stockholmsvänstern är tydliga, man kommer inte till framtiden i en stadsjeep. En trovärdig kollektivtrafik måste få ta den plats som idag tas av bilarna.
Men det är förstås viktigt att inte bara prata om konflikter. De fördelar som finns av en offensiv miljöpolitik övertrumfar nämligen problemen tusenfalt. Många av de lösningar som vi har på stadens trafikproblem kommer att få effekter långt utöver ren luft och gott klimatsamvete.
Bilfri innerstad är bara början, det är bara ett sätt att öppna upp för nya tankebanor där bilen inte är det naturliga transportmedlet. Från vår bilfria stad går en spårvagnsgata ut till ett bilfritt samhälle. Någonstans måste man börja. Våra bilfria söndagar i City övergår till bilfria gågator från Norrtull till Södermalm. 500 lånecykelstationer i innerstaden växer till 1 000 utanför tullarna. Vi tar bilfiler på breda gator och gör om till cykelfiler. Vi bygger säkra cykelparkeringar med tak vid alla större kollektivtrafikknutpunkter. Vi inför trängselavgifter på Essingeleden.
Vår utgångspunkt är att alla ska kunna välja bort bilen utan att välja bort möjlighet till utbildning, arbete och välfärd. För oss är välfärdsstaten inte tätt förknippat med bilstaten. Välfärd skapas i tillgänglighet och närhet. När människor kan gå till affär, dagis, skola och vårdinrättningar. När arbetsplatser integreras med bostadsområden så att människor slipper resa över halva stan. När det finns gott om offentliga mötesplatser och människor har tid att mötas.
Resande kan vara ett självändamål. När vi åker på semester är det dels för att se nya platser och möta människor men resan i sig kan vara en del av målet. Vi anser däremot inte att det finns ett självändamål i att människor reser långt för att komma till arbete eller utbildning, varje dag, fram och tillbaka. Välfärd är inte ökat transportbehov, utan ökade transportmöjligheter. Lika lite som att klassresor är lösningen på inkomstskillnader kan motorvägar bli lösningen på segregation.
Alla dessa förslag som vi lägger på trafikpolitik har något gemensamt. Förslagen tar sig med glädje an den utmaning som Berthelsen och Nygård ger oss, och de gör det på ett sätt som är genomgripande gemensamt. Vi vill bygga kollektiva transporter, vi vill finansiera dem solidariskt, vi vill öppna gemensamma rum. En trafikpolitik på vänstervis.
Några av våra visioner har vi samlat i något vi kallar för ”Vänsterkvarteret”. Ett kvarter där husen är energisnåla, avfallet återvinns och butiker och nödvändig service finns på gång, eller cykelavstånd. Där människor kan hitta bostäder för livets olika skeden; där unga kan flytta hemifrån, äldre kan bo i kollektivhus och stjärnfamiljer och kärnfamiljer får lika stor plats. Ett liv bortom bilsamhället.
[email protected]
Tidigare inlägg i debatten: Anna Nygård och Alexander Berthelsen nr 20/2010, Lena Hallengren nr 21/2010
