Israels attack mot Ship to Gaza och övriga deltagare i Freedom Flotilla upprör med rätta. Men samtidigt känner många kanske extra mycket för att det verkar som europeér fallit offer för Israels våld. Vi får inte glömma att palestinierna lever med samma våld varje dag under ockupationen. Snart är bara palestinierna dagliga offer igen, då är det viktigt att minnas dessa känslor. Och använda känslorna till att följa Ship to Gazas exempel – att som medmänniskor ta det ansvar världens regeringar inte tar för att upprätthålla folkrätt och mänskliga rättigheter.
Sorgen över dödsoffren får inte hindra oss från att inspireras av det positiva Ship to Gaza redan uppnått. Nätverk av fredsaktivister ur gräsrotsorganisationer från Sverige, Spanien, Turkiet och Grekland har riktat hela världens blickar mot Egyptens och Israels isolering av Gaza. Världens regeringars passivitet har ställts åt sidan av en internationell direkt aktion.
Nätverket Ship to Gaza har agerat över partipolitiska och religiösa gränser, samlat ateister, judar, kristna och muslimer. Genom sina praktiska exempel visar deras aktioner på nya möjliga vägar att stödja palestiniernas befrielse. I stället för de vägar de dominerande palestinska organisationerna valt, Hamas islamistiska och Fatahs nationalistiska.
Ship to Gaza har vunnit stöd inte bara bland palestinier utan även från israeler och redan satt press på FN:s säkerhetsråd att gå förhållandevis långt i sitt fördömande av Israel. Och Egypten har i alla fall tillfälligt öppnat gränsen mot Gaza.
Att Israel skulle stoppa fartygen innan de nådde fram var väntat och en del av fredsaktivisternas strategi för att visa världen att Gaza verkligen hålls isolerat. Men att våldet skulle trappas upp till samma nivå som på de ockuperade områdena kom som en chock. Även om liknande exempel finns historiskt.
År 1988 chartrade palestinska flyktingar och internationella aktivister en båt på Cypern för att segla till Israel och symboliskt återvända. Israeliska agenter sprängde både palestinier och fartyg i luften. Men solidaritetsaktivisterna skonades.
Israel mötte även 1988 en kritikstorm. Men den var lättare att avfärda då det samtidigt begicks även palestinska terrordåd ute i världen. Det kalla kriget pågick och sovjetiska underrättelsetjänster stödde palestinska rörelser. Att vara solidarisk med palestinierna kunde svartmålas till att välja Sovjet framför Israels allierade USA. Eller att välja terror före statsterror.
Världen har förändrats sedan dess. Bara Israel har fortfarande en supermakts stöd. Palestinska väpnade fraktioners kamp sker nu inom de gränser Israel kontrollerar, och nästan bara mot soldater. Civila israelers rädsla för självmordsbombare och raketbeskjutning förtjänar solidaritet. Men terrorn mot alla civila palestinier, med blockaden mot Gaza och muren på Västbanken, är värd den främsta solidariteten.
Ship to Gaza visar att solidariteten inte behöver välja sida. Agerar världen för att upprätthålla respekten för palestiniernas mänskliga rättigheter krymper utrymmet för nationalism och
islamism. Det innebär trygghet även för israeler.