Sverige är i krig. Svenska trupper slåss i Afghanistan och den svenska vapenexporten har ökat med 400 procent under 2000-talet. Förra sommaren genomförde Nato sin största flygövning någonsin över svensk mark och nu i sommar ska amerikanska armén öva bombfällning i Norrbotten. Hjulen i det svenska militärindustriella komplexet har aldrig snurrat så snabbt som idag, men den globala militariseringen leder inte till en säkrare värld. Militär upprustning leder till fler konflikter, ökade sociala spänningar och en polariserad världsordning.
Den militära alliansen Nato, bestående av 28 västerländska länder med USA i spetsen, är den största kärnvapenaktören i världen. Nato har tagit på sig rollen som aggressiv världspolis, utan stöd från varken det internationella samfundet eller internationell lag.
Sverige är officiellt inte medlem i Nato, men vi har ett allt mer intimt samarbete med militäralliansen. Genom att förse Nato med soldater i Afghanistan och bjuda in medlemsländerna att hålla militärövningar i Sverige är det bara det formella medlemskapet som fattas. Ett fullvärdigt medlemskap i Nato skulle underminera FN-systemet ytterligare och kärnvapen skulle bli en oundviklig del av det svenska försvaret.
Sverige stärker inte bara kontinuerligt sitt samarbete med Nato utan även sina relationer med enskilda militärmakter. Inte minst ökar samarbetet med USA som för ockupationskrig i Irak och Afghanistan, innehar kärnvapen och fosforbomber och är ökända för övergrepp, tortyr och rättsvidriga förfaranden. I sommar har USA fått tillstånd att träna bombfällning i norra Sverige med 200 soldater och 20 stridsplan. Svensktillverkade vapen understödjer amerikanska arméns framfart världen över och militära samarbetsavtal binder oss att delta i ett kontraproduktivt krig mot terrorismen.
I Afghanistan står svenska soldater under både FN-befäl och Nato-befäl. Trots att åtta år av svenskt deltagande i militärinsatserna i Afghanistan inte lett till en säkrare tillvaro för invånarna, planerar Sverige att utöka trupperna från dagens 500 till 855 soldater. Detta kan jämföras med antalet svenskar i FN:s fredsbevarande styrka i resten av världen, som ligger på cirka 25 soldater.
Svenska Afghanistankommittén, som arbetat länge med vård och skola i Afghanistan, menar att sedan västvärlden under USA:s ledning intervenerade 2001 har säkerhetsläget i landet aldrig varit sämre. Trots att både Afghanistans och Sveriges biståndsorganisationer, forskare, politiker och många civila afghaner, är överens om att kriget i Afghanistan inte kan vinnas militärt, lägger Sverige ner mer än dubbelt så mycket resurser på den militära insatsen som på civil uppbyggnad av Afghanistan.
Det strider mot det svenska exportregelverket att exportera vapen till diktaturer, till länder i krig och till länder som i omfattande utsträckning bryter mot mänskliga rättigheter. Trots detta så exporterar Sverige vapen till människorättskränkande diktaturen Saudiarabien där man stenar kvinnor till döds för otrohet. Trots detta så exporterar Sverige vapen till bägge stridande parter i den väpnande konflikt som Indien och Pakistan utkämpar kring Kashmirområdet. Det svenska stridsflygplanet Jas håller just på att slutlevereras till Sydafrika, en affär kantad av muthärvor som kostat Sydafrika 42 miljoner kronor. Det är pengar som landet hade kunnat satsa på till exempel HIV- och fattigdomsbekämpning, två enorma svårigheter som landet har att brottas med. Den svenska vapenexporten bryter inte bara mot sina egna riktlinjer utan fördjupar också fattigdomen i de resurssvaga länder som köper svenska vapen.
Svenska granatkastare leder inte till fred, och svenska soldater skapar inte säkerhet. Militarismen är en av hörnstenarna i den nuvarande imperialistiska världsordning som gynnar en global elits politiska och ekonomiska intressen. Krig, kapprustning, folkmord och ockupationer som endast tjänar företags och statsmakters egenintressen upprätthålls av denna ideologi, som för alla oss andra är förödande. Så länge vi inte agerar för att stoppa detta är vi alla delaktiga i att upprätthålla orättvisorna.
Det svenska militärindustriella komplexet sväller gränslöst, men också i stort sett ljudlöst. Det här är en icke-fråga i den politiska debatten, men så kan det inte fortsätta. Vi måste ställa krav på våra politiker, vi måste göra detta till en valfråga och vi måste organisera oss i solidaritet med dem som drabbas. Organiseringen måste ske inom flera områden, dels genom opinionsbildning, folkbildning men också genom civil olydnad och direkta aktioner mot krigsindustrin.
Vi, i Ofog, är övertygade om att det går att skapa en säkerhetspolitik som bygger på förebyggande konflikthantering, diplomati, ickevåld och rättvisa. Tillsammans kan vi lägga ner militärindustrin och istället satsa på samhällsnyttig och klimatvänlig produktion. Det skulle skapa förutsättningar för verklig säkerhet och fred.
